Så var svenskhalten återställd

Vi var bjudna på kräftskiva hos Michaela och Thad i lördags. Ett tag var vi ju tre bofasta svenskor här i stan, men så flyttade Anna och nu är det  bara jag och Michaela kvar. Hon flyttade från Sverige när hon var 8 så jag har ju bott där mycket längre (om vi nu skulle få för oss att tävla i vem som bott mest i Sverige, alltså) men hon slår mig med hästlängder när det gäller att hålla på traditioner och liksom värna om svenskheten.
Kräftskiva, alltså.
Hur trevligt som helst.
Visserligen åt vi hummer och räkor eftersom hon inte hittat nåra kräftor, och verandan var dekorerad med ungefär en miljon svenska flaggor i varierande storlekar och material eftersom kräfskivedekorationer inte varit i säsong sist hon var i Sverige och alltså svårt att få tag i.
Det kändes ungefär som midsommar korsat med studenten och skaldjur. Men man är ju inte den som är den. Det var hur trevligt som helst och kändes väldigt, väldigt svenskt.
Dom hade snapsar också, ett sånt därnt paket med typ 12 pytteflaskor i olika modeller och smaker.
"Men jag kan tyvärr inga snapsvisor" beklagade sig Michaela, "kan du?"
Mja, alltså nog kan jag ju (den inte så avancerade) texten till Helan Går, men att jag skulle sjunga den solo inför hennes man som typ är doktor i musik och har absolut gehör....ehe, skulle inte tro det va.

Nej, sa jag alltså. Det duger väl gott med Skål!
Och det fick det göra.