Dylan kollar på kinesisk film. Jag kom precis hem från jobbet och har missat drygt en timme så jag kollar inte, istället återupplever jag de ljud jag hade som bakgrundsmusik till mitt liv i ett års tid. Ni vet hur man känner igen och kan identifiera vissa språk trots att man inte förstår dem, som (för mig iallafall) finska, ryska, franska osv?
Typ så fast ännu mer intensivt är det med mandarin för mig nu. Jag fattar inte alls vad de säger där på TV:n, men ändå går det liksom rakt in i ryggmärgen. Det är med både saknad och lättnad jag minns vår tid i Kina. Saknar människor och undrar vad de har för sig nu förtiden, saknar mat och platser och massagen. Känner samtidigt stor tacksamhet för att jag inte bor där. Men också stor tacksamhet för att jag fick bo där.
Kina kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och just nu bultar det lite extra just där.
No comments:
Post a Comment