Nu har vi fått vinterdäck på bilskrället och det känns tryggt och bra. Och dyrt. Men det är ju en sån där grej man liksom inte får vara dumsnål på, så det var bara att ta visa-kortet i lortig mekanikerhand och gilla läget.
Värre en priset var dock väntetiden. Vi satt i obekväma kontorsstolar från 80-talet och väntade i två timmar på att de skulle få på dubbdäcken utan annan underhållning än tre nummer av Hunter’s Magazine.
D ville hela tiden att jag skulle gå upp och fråga hur länge till de trodde att det skulle ta, men jag vägrade. Dels för att han för första gången nånsin hävdade att det är min bil också, vilket är rent skitsnack. Det var han som köpte den, hans namn som står på alla papper och när jag nån gång säger ”min bil” (jag får däremot säga vår) rättar han min innan jag ens hinner avsluta meningen. Men också för att jag inte var säker på att jag skulle klara av att hantera situationen på ett vuxet sätt om svaret skulle vara längre än 20 minuter till. Det kändes bättre att inte veta och åtminstone kunna låtsas att det skulle vara klart alldelens strax.
När vi äntligen kom oss därifrån var jag så less att all min motivation (och det var sannerligen inte mycket till att börja med) att städa huset var borta och jag bestämde mig för att skjuta det på morgondagen. Vi måste ha lyan ren när vi far ut till farmor Melba på onsdag för D’s familj kommer tillbaka med oss på lördan för att se hur vi har det.
Skitigt och stökigt är hur vi har det nu.
Men det ska bli ändring på det. Imorgon. D ska städa köket och jag resten. Det var mitt förslag, jag vet inte riktigt om det är till min fördel eller inte, men jag vet att jag helt omöjligt kan få honom att förstå vitsen med dammtorkning, så det måste jag göra själv lika förbannat. I köket förstår han i alla fall vad som behöver göras.
No comments:
Post a Comment