Åh mina ben. Baksida lår är värst. Att sätta sig är brutalt, men att komma upp igen är ingen lek heller. Men så går det, nu har jag sprungit en halvmara. Är inte jättenöjd, men närapå, jag tog i alla fall ut mig så pass att jag vet att jag inte hade mer att ge. En andraplats blev det. Tjejen som vann (Caroline, Dylans klasskompis fru) var 8 min före mig så där hade jag inte en suck. Tjejen som kom 3:a passerade mig när det var kanske 500 meter kvar till mållinjen och när jag såg vilket knasigt löpsteg hon hade så tänkte jag ”men så fan heller” och lyckades suga lite mer kraft ur benen.
Som 2:a fick jag 20 dollars presentkort på en sportaffär, gratis startavgift till nästa års lopp samt en medalj i form av ett specialdesignat bältspänne. Alltså om ni har sett såna stora metallspännen som typ cowboys har i byxbältena. Det är rätt coolt, ingraverat och grejer. Inte för att jag tror att jag kommer ha på mig det nånsin, är lite för lite cowgirl för det, men det gör sig fint i bokhyllan.
Nu ska jag gå i ide för vintern. Inte riktigt, nog ska jag väl träna trots att det blir snö och kallt, men mer yoga och gym och dans och lite mindre löpning. Mina tår ser fram emot det och det gör jag också. Sen dröjer det nog inte så länge innan jag är ute och springer igen, men det är skönt att det stora målet är nått, nu är det liksom ingen press längre.
No comments:
Post a Comment