Idag frågade jag Omar som jag jobbar med varifrån hans namn (och indirekt även var han själv) kommer ifrån. Den enda Omar jag träffat hittills i mitt liv kom från Bolivia och var min otroligt mobbiga barndomskompis pappa. Han, pappa Omar, var däremot jätterolig vill jag minnas, han lät oss åka typ fyra ungar på sin skrangliga cykel, hade papegojor i köket och sa alltid ”ingen fara” när man frågade honom nånting. Han var väldigt populär på Språkgränd där jag tillbringade mina första år, men så skilde sig han och mobbmonstrets mamma och min familj flyttade till Holmsund och vette rackarns vad som hände med Omar efter det.
Men i alla fall, Omar på jobbet kommer från Egypten. Det är ingen direkt chock eftersom han ser ut som plockad direkt från en pyramidväggs antika hieroglyf. Lång, rakryggad, stark näsa (kan man säga så..? jofasen, stark är ordet) det fattas bara ett höftskynke och lite passande, vouge-inspirerade armrörelser så hade han kunnat spela huvudrollen i Prinsen av Egypten.
Nu är det ju naturligtvis inte så att jag ägnar ett helt blogginlägg åt Omar från Egypten för att jag dras till höftskynken och starka näsor (näsbrytning och kan plötsligt få en helt ny innebörd…okej, det var inget) utan det som motiverar det här inlägget är att efter jag frågat Omar om hans namn och ursprung så berättar han en helt osannolik historia om hur han gifte sig med en Amerikanska i Egypten får många år sen, fick en son och hade kunnat leva lycklig i alla sina solstekta dar om hon inte fått för sig (eller okej det är väl rätt rimligt) att åka hem och visa gossebarnet för sin familj.
Väl hemma blev hon dock itutad att han var en terrorist som skulle kidnappa barnet och fly landet och gud vet allt. Han lovade att inte kidnappa någon, men till slut skilde de sig i alla fall och han stannade i USA de två år som rättegången om vårdnaden tog. Nu har han halv vårdnad om sonen och bor i jävla Pocatello, Idaho och är servitris medan hela hans familj bor i Kairo där de äger typ 15 hus och är duktigt rika. För han vill inte vara en pappa som lämnar sin son. Så kan livet vara ibland.
Det som påverkade mig mest var ändå att efter att han avslutat sin historia så säger han ”vet du, du är den första som nånsin frågat mig om det här. Tack ska du ha, det är så trevligt att prata om mitt land ibland.”
Ja, se amerikaner. De är så rädda att förolämpa nån att de inte törs fråga nåt som enkelt som ”var kommer du ifrån?” som om de antar att alla som inte kommer från USA skäms för det.
Galet.
No comments:
Post a Comment