En alldelens för blå-vit-röd röra

Jag gillar verkligen OS. Det blir som en speciell stämning när vars man än går, gymmet, lunchhaket, baren, mataffären, så är det sport på TV och man kollar oavsett.
Evenemanget som helhet är viktigare än varje individuell sport.
Har jag alltid tyckt i alla fall.
Som svensk har det ju liksom inte spelat nån roll vad man haft för personliga preferenser angående vad som räknas som intressant och sevärd sport, är vi bra i brottning, jamen då kollar vi på brottning.
Anna Lindberg i form saru? Simhoppet bokas in.
En 60-åring som kan skjuta prick? Jahapp, går bra det också.
Kluft, Bergkvist, Holm..  ju bättre dom är desto mer lär vi oss om deras sport. Finns det blågula guldhopp finns det blågul publik och vinner vi så spelar det ju ingen roll om det är i bordtennis eller hästhoppning eller vadsomhelst. Guld som guld.

Men amerikaner, dom är så himla bordskämda och kräsna. Domba:
- Vadå, leder vi inte medaljräkningen?? Vaäre för skit?
-Vadå, jaha.. vann vi i simhopp, vad är det?
-Vann Kina? jamen då är dom ju dopade!
-Vadå, finns det andra länder?

Okej, det var lite överdrivet och orättvist. Fast bara lite.
Jag tycker faktiskt att amerikansk TV är väldigt dåliga på att fokusera på Sverige. Nästan som om dom inte brydde sig….