Den här veckan har D varit och åkt slalom utan mig två gånger. För att han typ är student på heltid och kan göra sånt. Och för att det har varit helt grymt väder. Jag kan inte minnas att jag frågat en enda gång hur föret eller vädret var i backen, men ändå går han på som en döv 2-åring.
Om hur grymt det var, puder, nästan ensam i backen, hahahaha vilken skojig liftvakt han blev bästis med, en öl i solen alldelens ensam med naturen, hur han tränade svängar mellan träd och blev Piccabo Street på en halvtimme.
Men herregud håll käften.
Själv har jag jobbat en 45+ timmars vecka för att förbereda för nästa vecka som kommer sluta på 65+. Jag är inte alls bitter. Nej då.
Vi for i och för sig och åkte idag. Och det var inte illa, men molnigt och blåsigt och inte direkt jättebra heller. Inte alls som i tisdags och onsdags. Det vet jag med säkerhet för D påpekade det varenda gång vi åkte upp i liften.
En stav i mellan revbenen borde han ha. Men han kraschade så skidorna rök näst sista åket och då kändes allt plötsligt lite bättre. Nu säger jag inte att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Men det är inte dum.
No comments:
Post a Comment