Idag följde Chris med på min och Shooters sedvanliga söndagspromenad. Han var pratglad som vanligt och valde för dagen att berätta historien om hur han hittade sin då 17-åriga son medvetslös efter en överdos av sin mammas (Chris tredje ex-fru) värktabletter, modell starka.
Det var fradga och skrik och ögon som rullat tillbaka i huvet och adrenalinsprutor som fick honom att tvärvakna från det döda när de kommit in på akuten. Och Chris berättar på samma sätt som en annan skulle beskriva ett besök på Konsum.
Det är så overkligt, men jag vet ju att det är sant alltihop, bara så svårt att ta in. Och lite svårt att relatera, liksom.
Jag ska köra honom till jobbet nu. Han är kvar på Ruby’s och knegar. Jag saknar inte det stället en blink. Eller jo, vissa av mina arbetskompisar saknar jag, men inte cheferna och inte jobbet.
No comments:
Post a Comment