Då var vi tillbaka. Ni vet möjligtvis själva hur det kan vara att komma tillbaka efter en semester; söndagskväll och man är totalt oförberedd på skola och jobb som väntar i gryningen. Svinkallt i huset eftersom man haft värmen avslagen i fyra dagar, ingen mat i kylen men däremot en kylväska med halvfulla förpackningar och halvsmält is som helst ska packas upp snarast och skitiga kläder ihopslängda i väskorna.
Fy, jag hatar att packa upp, hatar att komma hem till kallt hus, hatar att hetsläsa 20 jobbmail som kommit på tre dagar, och hatar att jag glömde boken till min seminariekurs hemma och nu måste försöka läsa tre kapitel i den ikväll också.
Såhär med facit i hand hade det ju kanske varit lite smart att komma hem igår istället. Tre dagar räcker i Las Vegas. Fyra är inte fel, men tre räcker när man inte har en budget som tillåter några större utsvävningar. Vi spelade bort sammanlagt 30 dollar tror jag, om ens det.
Första kvällen spelade vi några dollar var, baraföratt och sen gamblade vi inget mer förrän Bobby prompt skulle sitta och spela Let it Run (eller nåt sånt, jag förstår mig inte på kortspelen) i en dryg timme på fredan. Då hade vi inga små sedlar och spelade bort 15 dollar på mindre än 5 minuter för att vi var uttråkade.
Men, sammanfattningsvis har vi haft det riktigt bra. Mina favoriter var nog Freemont Street (som är Vegas variant av Gamla Stan, det var där det startade med gangsters och grejer…back in the days. det var coolt) och the Peppermill, en kult-restaurang där det filmats scener för flertalet filmer; neonbås, flamingos och (blev faktiskt förvånad) grymt bra mat. Sen var det såklart häftigt att bara gå runt i Caesar’s Palace, the Venetian och de andra mastodonthotellen och drömma om att kunna bo där nån dag.
Vi hann även med ett outlet-mall och shoppade lite, men såg ingen show, åt ingen buffé och spelade som sagt inte bort nån imponerande summa.
Ändå tycker jag att vi gjorde grejer nästan hela tiden och var ute till sent varje kväll. Förutom igår då, då vi åkte ut till the Windmeyer och hälsade på Dylans mormor som händelsevis råkade vara där på en liten kusinträff. Man kan inte hinna med allt, som dom brukar säga. Resten får bli nästa gång.
Jaha, om jag skulle ta och läsa in mina kapitel nu då.
No comments:
Post a Comment