För kanske en månad sen var jag på ett informationsmöte om ”stalking,” i tjänstens namn, som vanligt. Det var varken jättespännande eller överdrivet informativt, men ändå lite relevant sådär. Men det jag minns bäst från de två timmarna är en kille som ställde extremt märkliga frågor. Det fanns en panel med poliser, åklagare och ambassadörer från FSA (Family Services Alliance) som svarade på allmänhetens frågor. Frågor som offer eller någon som kände ett offer för stalking skulle fråga.
Men inte den här killen. Hans frågor kom liksom från andra sidan. Han ville veta hur man som anklagad för att förfölja någon kunde komma undan eller visa sig oskyldig.
Det var skumt. Man kunde riktigt känna hur hela rummet stannade till och alla undrade varför han frågade det. Men han gav ingen förklaring, frågade bara. Alternativa sätt att kontakta någon man har besöksförbud mot, om regler angående visst avstånd gäller även om man råkar ha lektion i samma byggnad osv. Skumt helt enkelt.
Polisen och åklagaren svarade lite luddigt och väldigt obekvämt på hans frågor och sen var det inte mer med det. Jag stannade inte hela mötet heller.
Men så ikväll. Jag har precis kommit hem från den första av fyra onsdagskvällar jag kommer spendera med att lära mig allt om våld i hemmet och Pocatellos olika resurser och hjälpinsatser. Det är en del av jobbet, jag får räkna timmarna och även om det inte är vad jag helst av allt skulle göra en vardagskväll så känns det lagom nyttigt och värdefullt ändå.
Och vem tror ni var där?? Jepp, huvet på spiken: Stalker-killen. På en kurs om våld i hemmet. Och han var lika konstig nu, frågade ledaren en massa konstiga saker som ”hur definierar du fysisk misshandel?” och vände och vred på allt och var lika delar störig och obehaglig. Eller nä, mer obehaglig än störig. Fast då var han ändå väldigt störig. Psykovibbar. Big time.
No comments:
Post a Comment