Det är ju allmänt känt att amerikaner har lättare än svenskar för att skryta/framhäva sig själva i positiv dager utan att känna sig stöddiga. Så när jag fick ett inför-loppet-mail för nån dag sen angående halvmaran jag ska springa nästa helg så hade en tjej som är med och anordnar hela evenemanget skrivit att hon var i så himla bra form i år och akta er bara allihop för nu jädrar skulle hon sätta PR och försök slå mig om nu kan, typ.
Och tänkte såklart: fan vad hon skryter.
Och sen tänkte jag: jag måste försöka slå henne.
Förra året gjorde jag det, var fyra minuter snabbare om jag minns rätt. Men ifjol höst hade jag ju inget liv och all tid i världen att springa och träna. Det har varit lite sämre på den fronten i år så jag räknar inte direkt med att förbättra min tid. Och hon gör ju uppenbarligen det.
Men i alla fall, ikväll var det inför-träning… 12,5 km. Kan såklart hända att hon höll igen. Kan även hända att jag inte höll igen (en viss brännande känsla i låren tyder på det). Men jag vann iallafall, och det är ju viktigast.
No comments:
Post a Comment