I vanliga fall
har jag inte haft särskillt svårt att hålla svenskan och engelskan åtskillda. Mycket
såklart beroende på att jag de senaste typ fem åren gjort nästan allt på
uteslutande utrikiska och bara pratat svenska med mamma på söndagsskajpen och
när man fått finfrämmande nån gång.
Men nu pratar jag ju dels svenska med
Lodjuret, även kallad Åsiktarn, även kallad Eskil, Allan och Robin (mer om det
en annan gång) och dels med päronen som nu inte räknas som finfrämmande längre
utan snarare tillfälliga sambos/nannys/vaktmästare.
Och det har gjort det lite
svårare för hjärnan att hålla språken isär. Så nu känner jag en ny slags
trötthet över att måsta hitta rätt ord när jag sitter och skriver på jobbet. Inte
så ofta för att jag inte kan hitta rätt ord på engelska, men för att jag har
ett mycket bättre ord på svenska i fingertopparna, och känner att jag måste
kolla om det ändå inte finns nåt bättre engelskt alternativ än det jag tänkt. Ibland
gör det det, oftast inte.
Och så har jag slösat tio minuter. Det berättar jag
inte för min chef. Jag berättar ju inte att jag bloggar heller. Eller jo det
kanske jag har gjort nångång förresten. Men hon är cool min chef. Så det är
lugge.
Hursomhelst så är det jobbigt att ständigt ha två språk igång, det var bara det jag ville säga.
Stackars mitt barn.
No comments:
Post a Comment