Uppdatering från Kalifornien

Jaha. Så var det över.
Och det gick ju bra.
Får man säga.
Först var jag nevös, det var ju faktiskt rätt jämt. Sen var jag jätteglad över att han vann. Sen var jag väldigt imponerad över Herr Presidentens segertal där på slutet.
Men sen, gick luften ur och plötsligt fick jag akutöverdos av blå-vit-röd patriotism. Jag kände bara hur det tog tvärstop, leendet slocknade, magpirret blev till illamående och jag ville ha mellanmjölk, kaviar och hushållsost. Och titta på Aktuellt.

Skönt att det är över.
Annars då?
Tja, imorse var jag till exempel det närmaste jag nånsin varit att missa ett flyg. Det var såklart inte mitt fel att jag var sen i första taget, det var D som körde en jävla krokig omväg och missade avfarten.
Jallafall, jag hann med, men det var på håret. Dom var tvungna att prata en himla massa i walki-talkisarna och jag checkade inte ens in utan sprang bara ombord på planet med körkortet i näven och laptopen under armen.

Nu är jag i Oakland och här är det dimmigt och ruggigt. Konferensen börjar först imorgon så idag har jag (inte) pluggat (än), kollat på hotellets alla TV-kanaler och strosat runt i stan.

Observationer från den sistnämnda aktiviteten:
Många som äter Pringles. Alvarligt, jag har sett minst 4 personer knata runt med ett rör chips och knapra. Kanske är rea nånstans?

I Idaho finns det väldigt få människor som inte är vita. När man lämnar Idaho ser man plötsligt lite variation. Det är nog nyttigt.

Det går väldigt fort att komma från ett väldigt snoffsigt buisnessområde till ett nedgången här-vill-jag-inte-vara-när-det-blir-mörkt ghettoområde. Men eftersom jag ju är van vid min egen brist på lokalsinne så håller jag mig lydigt efter karta och idiotsäkra (och nu menar jag Idiotsäkra, tänk blind förskoleklass) vägmärken.

Nu hoppas jag på nåt riktigt såpigt och skräpigt på tv ikväll och mina fötter ser redan fram emot att krypa ner i det vadderade kuvertet.
Ah, löööv hårt bäddade hotellsängar.