vitsigt

Pratade med mamma på telefon igår.
M: Jo åsså läste jag ju din blogg…och alltså, jag tror att du måste ju ha stavat fel på rakat.
Jag: Nej, det var ett försök till ordvits…du vet, rakad katt…rakatt.
M: …jaha, jaja, det va ju vitsigt. Det förstod jag inte, jag tänkte att nu har hon varit borta för länge!

Men det har jag inte. Eller jo, på vissa sätt har jag ju det. Det har varit på tok för länge sen jag åt mjukost eller lösviktsgodis och såg på SVT och badade i svenska vatten och allt det där. Men när det gäller svenskan så tycker jag faktiskt inte att jag tappat så mycket. En del såklart, det känner jag ibland när jag pratar i telefon eller när jag som nu i somras faktiskt sprang på en svenska i norra Idaho. Men jag internetar ju så pass mycket på modersmålet att ändå känns som att det sitter tryggt i hjärnbarken (eller heter det hjärnbalken?).

Idag hade jag faktiskt tänkt skriva ”sluta särskriva jag får psyk bryt” som status på fejjan, men ångrade mig i sista stund och skrev om en störig aerobicsinstruktör och mina skumma utslag/insektsbett på magen istället. Men seriöst, det enda som stör mig mer än särskrivningar är folk som inte kan använda de och dem rätt. Det får min inre språkpolis att slå på sirenerna och ta fram handklovarna.

Och mamma: hälsa pappa att jag köpt en termometer, så nu är stället bobart på riktigt!