Inte för att jag bryr mig men rätt ska vara rätt. Och Mitchell Sanchez är garangerat en man. Men jag bryr mig ju alltså inte egentligen, uppenbarligen.

Nu är det över. Jag sprang och det gick bra. Ingo hade hand om Louisa i lekparken medan mamma jagade lunkandes motionärer och snabba atleter och slutade 38 totalt. Av sammanlagt 700 nånting pers.
Och, måste jag ändå säga, 3:a totalt av damerna. (2:a i min åldersgrupp men jag förstår inte riktigt det här med indelningen i åldersklasser för vuxna.) Fast i tidningen står det att jag kom 4:a. 

Där har en Mitchell Sanchez kommit från ingenstans och plötsligt slagit mig med typ 45 sekunder.
Ursäkta mig liksom men I think not.
Här är varför.
Banan är så att man springer utmed sjön och sen ut mot golfbanan på stora vägen och rundar en kon typ, och springer tillbaka en dryg kilometer samma väg. Det innebär att man först ser alla som ligger före en och redan vänt, och sen när man själv vänt, springer förbi alla som ligger efter. Jag hade två tjejer före mig, och såg dom båda två runda konen och passera mig på andra sidan.
Ingen tjej passerade mig efter det, det är jag nästan helt hundra på.
Ingo som stod vid målgången säger att jag kom trea av damerna. På resultatslistorna som tryckets upp först och sattes upp på anslagstavlan, var jag också listad som trea.
Men nu alltså, helt plötsligt kommer en Mitchell Sanchez och knuffar ner mig från pallen.
Det är ju för jävligt.
Ingen är upprörd.
Jag beklagade mig inför Dylan som medkännande undrade om det här betydde att jag inte kommer kvala in till OS.
Och ja, faktiskt, det känns så.