den fredagen

Alla liv är värdefulla. Såklart. Men när det är hemma. På gator man gått. Hade kunnat gå på. Då känns det på ett helt annat sätt. Säger jag som sitter här. Kan inte ens tänka mig hur det känns för er på plats. 

Igår kväll, torsdag, körde Dylan till Spokane Valley för att spela fotboll i sin väldigt seriösa gubbliga. Det gör han alltid på torsdagar. Och han kommer alltid hem sent, typ tio. Och jag låser alltid dörren för jag somnar bättre då.
Igår for han dock utan både husnycklar och mobil.
Smart.
När han kom hem vid halv tolv (stannade och spelade en extra match där dom var en man kort) och insåg att han var utelåst utan mobil så knackade han på dörren (smart) men jag hörde inget. Då gick han ner på gatan och kastade sten på rutan (inte lika smart), tre våningar upp ala tonårsfilm från 80-talet.
Men jag var ju inte tonåring på 80-talet så jag vaknade inte. Då körde han till härbärget för hemlösa där stans enda telefonkiosk finns kvar, och ringde hem. Då vaknade jag. Men svarade inte. Fast när jag lyssnat på röstmeddelandet gick jag upp och låste upp dörren. Han var inte råglad när han kom in. Fast inte råarg heller. Han insåg väl att han hade ganska mycket självskyll.

Men medan han slet av benskydd och morrade in i dushen så sms:ade dagmamman att hon låg och spydde sen några timmar tillbaka och inte kände sig så peppad på att ha dagbarn nästa dag.
Fair enough.
Men till saken hör att vi på jobbet har ett monster till ansökan som ska vara inne nästa fredag. Jag ska jobba hela helgen. Vabb finns inte USA. Och just finns det inte på kartan att jag kan stanna hemma. Dylans nya kurser har precis startat, han kan i nödfall ställa in sina föreläsningar, men det tar såklart emot.

Många sms, få timmar, och väldigt lite sömn senare så ska Dylan köra Lo till farfars på väg till sitt jobb och jag ska jobba halvdag på kontoret och halvdag från öppna förskolans cafe. Medan jag packar luchlådor och spiller kaffe på golvet hör jag ”terror attack in Sweden” på tv:n i bakgrunden.

Så idag har jag skrivit. Läst. Tänkt på annat. Raderat och skrivit om. Försökt skärpa mig. Sett den där övervakningsfilmen där en kvinna med barnvagn (och en massa andra människor också) lugnt går på drottninggatan. Innan.

Sen har jag hämtat mitt hjärta hos farmor. Jobbat i ett skrikigt cafe medan Sponge Bob vägrade hålla käften på tv:n precis bakom mig som sitter vid enda lediga bordet.
Kramat, badat, nattat.

Insett att det inte blir mer jobb gjort ikväll. Tänker på Stockholm.