knak och brak

Googlar kiropraktiker i Umeå. För jag måste ha en till hands. Jag är frälst. Om jag var Beyonce skulle jag anställa vår kiropraktiker här och ta henne med mig everywhere I go. Men i brist på dom miljonerna så... 

Och nu är det inte så att jag själv älskar att bli knäckt i ryggen. Tvärtom. Jag tycker faktiskt att det är ganska obehagligt, specielt när hon vrider nacken av mig (eller alltså, ja ni fattar) och gör det bara när jag känner att det verkigen behövs. Men när det verkligen behövs, då behövs det fan också, och finns inga alternativ.

Men det som verkligen gör att jag inte kan tänka mig att inte ha en knotknäckare på speed dial, är vad hon kan göra, och har gjort, med Louisa. Och nej, hon knäcker inte knotor på bäbisar, bara vrider och klämmer lite, men funkar gör det.

Första gången jag gick till Dr. Chelsea var Lo bara nångra måndar gammal och ville plötsligt inte amma på ena sidan. Bara vägrade ligga och äta så. Jag var tvungen att göra avancerad akrobatik för att få henne att ta båda sidorna och inte bli helt ojämn själv.
Jag blev tipsad att ta henne till en kiropraktiker, och helst då Dr. Chelsea som specialicerat sig på mammor och bäbisar. Ett besök, hon höll ungen en stund, klämde lite, höll henne i höfterna och vände henne upp och ner, och tryckte lätt bakom öronen... ungen låg snällt och ammade på båda sidorna samma eftermiddag.

Jag har sedan dess gått nån gång varannan månad typ. Ibland oftare, ibland mer sällan. För Louisa oftast för förkylning och irriterade öron i samband med tänder som tränger. Efter en justering rinner snor och slem undan på ett helt annat sett och risken för öroninflammation minskar drastiskt och hosta och snor ligger inte kvar i huvet och skvalpar på samma sätt. (varsågod för mysig beskrivning)
För mig själv för att jag har ett stillasittande jobb + tung bäbis = ont i ryggen.

Nu hade det varit en tag sen vi var dit. Vi går ju inte i onödan. Men i onsdagskväll var vi nere i parken med Kayla och Cyrus när Louisa plötsligt föll i gräset. Som om vänsterbenet bara försvann under henne. Gissar på ojämnhet i gräsmattan. Hon grätt. Jag tröstade. Men när jag satte ner henne föll hon igen, och igen. Som om benet somnat. Hon hade slutat gråta. Verkade inte ha ont alls. Cyrus konstaterade att inget var brutet. Men hon haltade och gick liksom snett. Vägrade springa. Var klart ostadig.
Igår morse var hon lika solskensglad som vanligt när jag lämnade henne hos Julie, haltade inte direkt, men gick fortfarande långsamt och försiktigt istället för sin vanliga ”akta dig världen här kommer jag” rusning.

Så jag ringde Dr. Chelsea. Fick tid samma eftermiddag. Jag kunde både höra och känna knäppet i hennes små höfter när hon blev vriden rätt. Nu springer hon som vanligt igen.