Hundar är inte människor

Och mitt nya, eller snarare återuppväckta, stora irritationsmoment är för stunden människor som pratar om och med sina hundar som om de vore personer. Vi har nu kommit tillbaka efter en tvånätters campingtur med Dylans (och för all del, mina också) vänner. Vi startade klockan sex på fredagsmorgonen med att köra i dryga tre timmar för att komma till vandringsleden. Sedan tog den drygt åtta kilometer långa vandringen till Big Fish lake säkert nästan fyra timmar. Jessie hade sagt att det skulle vara en ganska kort och enkel hajk eftersom hans fru Sarah (för övrigt Dylans ex) är gravid. Så vi packade med oss ganska mycket grejs…. vilket jag bittert ångrade efter typ halva vägen rakt uppför. Men vi kom fram till slut ändå. Fyra par alltså, jag och Dylan, Sarah och Jessie, Kurt och Kaylee, Jeremy och Jessi och Rory och Janice. Och fyra hundar. Jag har inget emot hundar, men hyperaktiva jyckar i kombination med ägare som tror att de kan resonera med sina fyrfota bäbisar som om de förstod logik, det går mig på nerverna. En av hundjävlarna åt upp hela mitt och Dylans paket med bagels (ett gulligt busstreck enligt ägarna) en annan rullade sig i skit och gick och gnuggade sig mot tälten. Och ingen av de fyra fick nånsin mer än en tillsägelse i jollrande tonläge av sina ägare i stil med ”men gubben inte ska du spring och riva ut alla vattenflaskorna nu, spara energin till vandringen imorgon istället…” Men hundar förstår inte logik, och jag förstår inte människor som inte kan förstå det.

I övrigt har helgen varit trevlig, även om jag inte är någon frälst campare. Eller rättare sagt, jag gillar dagsvandringar och campingplatser man kan köra bil till. Att bära all sin packning själv och måste klura ut på onsdag vad man vill äta till frukost på söndag, det är däremot inte riktigt min grej. Då måste man kompromissa bort en massa saker man sedan saknar när det liksom är för sent. Eller så kan man göra som Jeremy och ta med sig allt man äger och har och lite till. Han kom fram till Big Fish säkert en timme efter oss andra, men då hade han också kånkat med sig en laptop, högtalare, solpaneler som faktiskt lyckades försörja hela systemet med ström, fryst hummer, räkor, färska grönsaker, tre glasflaskor vin, ett sexpack öl och (det här är det bästa) tre liter hönsbuljong! Att ta med buljongtärning hade väl varit för enkelt…. Sedan lagade han också bägge kvällarna middagar som var mer avancerade än något jag någonsin skulle kunna tillaga i ett vanligt kök.

Vi har spelat kubb också. Nåt jävulskt mycket kubb. Förra sommaren tog mina föräldrar med sig ett kubbspel och under en helg förra hösten när vi kampade med två av ovan nämnda par introducerade jag och Dylan detta anrika spel för amerikanerna. Och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om det var smart eller inte. Satan vad som spelar, helt otroligt, dom är som Duracelkaniner på Ecstacy och slutar inte förrän det är för mörkt för att se pinnarna. Dessutom har dom kollat upp de officiella reglerna och måtten på pjäserna på internet och spelar nu, enligt egen utsago, efter lagboken, vilket jag inte är odelat positiv (och dessutom väldigt skeptisk) till. Men, jag och Dylan vann i alla fall parturneringen och visade att skåpet står i Sverige, basta!