Jag föddes utan lokalsinne. Det är inte dåligt, det är obefintligt. Precis som vissa människor saknar förmågan att tillgodogöra sig gluten eller är färgblinda, kan mitt sinne inte bryta ner vägbeskrivningar, väderstreck eller i minnet återskapa resor jag gjort ungefär hundra gånger och senast för tjugo minuter sedan. Det går inte.
Om jag är inomhus kan jag omöjligt avgöra åt vilket håll något är som befinner sig utomhus. När jag går ut från en affär går jag ofta tillbaka samma håll jag kom ifrån och så tar det ca 50 meter innan jag inser det och får vända om.
Har man umgåtts med mig i mer än tio minuter är man som regel medveten om den här defekten och med detta sagt kan det te sig lite märkligt att Dylan, efter fem år, ber mig skjutsa honom till en bar jag aldrig varit till för att lämna av honom på en svensexa (Jepp, vi ska på ytterligare ett bröllop i helgen) med orden ”så tar du bara den här vägen tillbaka till Highway 41, sen höger och sen hittar du ju”. Eh, pyttsan. Jag hittar ingenstans. Och jag hatar alla jäkla galna korsningar här med nitton olika rödljus, hur ska man veta vilket man ska titta på? Tacka vet jag rondeller….
Alltså var jag rätt skärrad, alltså körde jag fel. Men jag kom hem till slut i alla fall och nu hoppas jag verkligen att han hittar någon att åka tillbaka med för jag är extremt osugen på att försöka hitta tillbaka i mörkret. Dessutom kommer jag inte alls överens med växellådan i bilskrället. I automatlådans förlovande land lyckas min kära naturligtvis köpa typ den enda manuella bil som finns. Ska man bo i lättjans land kan man väl få vara lat och slippa växla?
Jag är inte speciellt förtjust i bilar. Jag är dessutom fullkomligt livrädd för skjutvapen, totalt ointresserad av baseball och amerikansk fotboll, vegetarian och inte överdrivet social. Skulle det finnas ett ”Vilket land borde du bo i?” quiz på facebook skulle jag knappast få USA. Men, men…. Jag får väl göra revolt, köpa en cykel och odla mina egna groddar. I möjligheternas land.
No comments:
Post a Comment