Hundmänniskor

Imorse tog jag och D Shooter på en promenad igen. Grannens hund alltså. Jag blir så irriterad på folk som har hund men aldrig går ut med dem. Nu tror jag visst inte allt just Shooter har ett speciellt jobbigt liv, han får ju gå ut på gården och så, men jag tycker ändå att har man hund så är man skyldig att ägna en del tid åt den också. Det är ett levande djur, ingen husprydnad.
Sen har dessa hundmänniskor ofta mage att skämta om det faktum att vi har katt, det är så mesigt, omanligt, opersonligt, jag vet inte allt, att fördra katt framför hund. Men grejen är ju inte att jag föredrar katt (alltså det gör jag ju visserligen, men det hör inte hit) utan att jag inte anser mig ha tid, plats och energi för en hund. Jag tycker inte det är rättvist att skaffa hund bara för att, och sen inte motionera den, umgås med den eller träna den.
D vill ha hund så småningom och det har jag inget emot, det får han väl visst skaffa om han vill, men då ska den tas omhand också och inte bli vild och galen av glädje över att få gå på en vanlig liten promenad. Jag kan inte ens hälsa på nästgårds längre utan att Shooter blir alldelens tokig, bara han hör min röst börjar han gny och krafsa på dörren.

Nu är jag på väg på jobbet. Den här veckan har varit bra för jag har lyckats undvika John, chefen jag ogillar mer än gröna oliver och mögelost, alla mina pass. Tyvärr tror jag att han jobbar ikväll.