Jahaja, nänä inga bloggtips alltså. Okej, jag får väl fortsätta leta i djungeln av saboterad svenska och meningslösa bilder. Poäng till Steken för att en bild kan säga mer än tusen ord, det är ju sant. Men en bild kan också säga att du inte har tusen ord, eller ens ett, och då är det en dålig bild.
Igår fick jag paket hemifrån. Igen får man väl säga, syrrans paket var väl en tre veckor sen kanske, och så smäller mamma till med ett så tätt inpå, känner mig lite bortskämd. Allt var bra, mjukost, tidningar, korsord, lösviktsgodis…lite mer engelsk konfekt hade inte skadat, men jag ska inte klaga. Istället sitter jag och trycker skumbilar och fiskar och njuter av hemmasmaken.
Man ska akta sig för vad man säger om folk på bloggar, för även om jag inte tror att det är nåt direkt problem i mitt fall så kan det ju faktiskt hända att de skulle få för sig att läsa det man skriver. På så sätt är det bra med en blogg på ett språk som de flesta drabbade inte kan läsa.
En kille i Dylans program som vi umgåtts med ett par gånger senaste månaden var med oss ut igår kväll. Torsdag är karaokekväll på Charley’s (Pocatellos enda och förvånansvärt välfyllda gaybar) och de gånger vi varit där har det varit väldigt bra. Roliga, trevliga människor och gemytlig stämning. Jag sjunger inte men tycker det är kul att se och höra andra göra det. Förra veckan blev jag visserligen upptvingad på scen av Linnea och de två tyskorna för att sjunga Abbas Thank you for the music. Tyskar alltså… men Linnea tyckte också att det var en jättebra ide, herregud…
Så ja, jag stod där med mick i hand, trots att jag är ärlig när jag säger att jag hellre skulle slicka senap från en skitig trottoar än sjunga inför publik. Men jag mimade hela tiden så inga oskyldiga trumhinnor kom till skada.
Hur som helst, det var ett sidospår. Huvudleden skulle gå till slutsatsen att den här killen, A är en riktigt jävla skum kuf. Socialt missanpassad och kamratligt obegåvad, visst. Men det har man väl träffat andra som är. Den här killen har tydliga psykopattendenser. Han har enligt egen utsago (och jag tvivlar inte på att han talar sanning) aldrig pratat med en tjej på ett normalt sätt och är så desperat efter kvinnligt sällskap att en blinkande skylt med texten ”Desperat!” vore överflödig.
Nu har han fått för sig att det är mitt jobb att hitta en tjej åt honom… samtidigt som han kan vara direkt otrevlig och elak, både mot mig och andra, så fort vinden vänder och han känner för det. Han är oberäknelig, obehaglig och jag tänkte tidigare att vi skulle försöka vara snälla mot honom och bjuda med honom när vi hittade på saker. Men efter igår kväll tänker jag att fan heller, osocial kan jag hantera, men ska han vara rent otrevlig kan han fan stanna hemma.
No comments:
Post a Comment