Cheferna

Idag har jag blivit misstänkt för svindleri eftersom jag gav chefen 108,54 dollar och ville ha tillbaka 70 då jag var skyldig 38,54. Han slog på miniräknaren både länge och väl, provade 100-31. provade 108,54-31. provade 100-38.54 provade väldigt många kombinationer utom 108,54-38,54 (som jag föreslog….men jag försökte ju uppenbarligen svindla)
Till slut kom tack och lov en annan chefgubbe och gav mig både rätt och mina 70 dollar. Men det är ju bra att veta, är man kass på matte kan man alltid bli restaurangchef.

Jag har många chefer. Tror jag i alla fall. Eller det finns många chefer på jobbet, rättare sagt, och jag är inte helt klar över exakt vem som är min men jag tror att det framför allt är John, han är ”front of the house manager”, var den som tränade mig och har enorma 5-stjärning restaurang-komplex.

Han är å ena sidan extremt stolt över att driva restaurangens i sann kooperativ anda, vilket innebär att du ska kunna gå till en RT restaurang var som helst i världen (eller USA, här är det samma sak) och förvänta dig exakt samma utbud, kvalité och service som du är van vid. Precis som McDonalds eller Dunkin Donuts eller Starbucks. Å andra sidan beter han sig som att han jobbar på en finare bistro i Paris eller en liten lokal trattoria i Rom. Han förstår inte att det blir töntigt att förklara jordtonerna i en Merlot för någon som inte ens vet att det är ett rött vin, eller att föreslå en finare slags gin ($3 extra) till någon i mysbrallor som precis försäkrat sig om att han hinner svepa minst tre drinkar innan Happy Hour är över. Det är inget större fel på honom som chef, jag har bara svårt för hans personlighet. De ytterst få dagar han inte jobbar kommer han in och kollar på fotboll med sina kompisar och dricker öl i baren, bara en sån sak. Han kan uppenbarligen inte få nog av stället. En komisk grej är att han gett mig uppenbara gratispoäng för att jag är Europé, han vill så sjukt gärna verka världsvan och det går liksom inte förklara för honom att diskutera fin europeisk middagsetik á la Paris, Venedig och Madrid med en tjej från Umeå är som att diskutera Floridas stränder med en snubbe från Alaska. Men men, jag spelar med och det är riktigt roligt ibland.

Sen har vi Chris som är högsta tuppen på pinnen och därför inte gör mycket annat än bär välpressade kostymer och går hem tidigt så länge allt flyter smidigt.

Scott är min favorit, han är ”back of the house manager” och därför inte alls min chef, tyvärr. Men han är snäll, ung, smart och realistisk.

Jason är mattesnillet och exakt vad han är chef för vet jag inte men han ser ut som en maffiaboss in training och beter sig så också. Korkad, dryg och oförmögen att le kvalar han inte in på min tycka-om-lista.

Det var cheferna, det.