Nu har hon tänder också.
Två små i underkäken.
Dom syns knappt. Men jag lovar att dom är där.
Alltså naturen är så himla fiffig, det förstår man ju verkligen när man ser hur små barn kan suga och hålla andan och massa andra spexiga tricks. Och bröstmjölken kan tydligen ändra innehåll och graden på antikroppar beroende på hur barnet mår och skjuta till lite extra vitaminer och så när det behövs.
Säger dom. Hur coolt som helst.
Allting är förprogramerat på bästa sätt. Nästan.
Varför får bäbisar sylvassa gaddar i åldern då dom i regel bara äter flytande föda och pureer? Det är liksom ingen vargunge som måste kunna slita sönder ett köttstycke för att få i sig mat det här. Det är en tam, naken valp som slickar potatismos från en sked och får det mesta på hakan.
Jag lovar att hon inte alls behöver draculavassa tänder just nu.

Hon bet mig i lördags och det gjorde så förbannat ont att jag skrek och svor och hotade att aldrig mer amma henne om inte slutade med det där.
– Haddababa, lovade hon.
Och det har hon hållit hittills.