Ännu en första

I drygt sju månader har jag haft den här ungen nu. Och även om jag alltid och hela tiden högaktigt älskat henne så har jag naturligtvis även haft stunder av frustration, hjälplöshet, trötthet, leda och allt annat som hör vardagen med bäbisar till.
Men jag har aldrig varit arg på henne.
Då hon skrikit sig röd och skrynklig i ansiktet eller vägrat sova eller bajsat ner hela bilstolen, så har jag ju inte jublat eller så, men inte heller nånsin varit arg.
På henne.
Det är ju liksom inte hennes fel, liksom.

Har jag tänkt.
Tills igår.

Vi hade ännu en kvällsvisning och utrymde huset och for till stadsparken där dom hade kvällskonsert. Vi packade kalla kycklingnuggets, kex och ost och när vi var klara med det bestämde vi oss för att lyxa med glass.
Och inte bara vanlig glass a la GB eller nåt sånt trams. Det här var Coldstone Creamery, och med tanke på priset så antar jag att glassen är gjord på mjölk från utrotningshotade enhörningar. Iallafall, vi beställde, gick ut på gatan, meckade med glass, barn, vagn och allt det där.
Lodjuret tappade humöret.
Jag försökte trösta.
Slängde handväskan i vagnen, lyfte ungen.
Fingrar, glass, kladd, hår i ögonen och solglasögon i munnen.
Och så sparkar hon glassen ur handen på mig.
Min glass.
Min DYRA nästan OÄTNA glass. Och jag tänkte bara Men jävla skitunge. Fan vad tasktigt.

En tupplur och lite mys senare var hon glad igen och jag var storsint ödmjuk nog att förlåta henne. Men ja, det är som bekant så många första med bäbisar.
Och det här var första gången jag vart arg på henne.