Menååhhh

På sista åket smäller det.
Alltid, såklart.
Men vi hade faktiskt bestämt innan att det skulle vara sista åket. Och D ville ut till South Bowl, off-pist. Vi var där igår och det var okej, lite bart, men värt risken för det var där det var bäst och orörd terräng. Idag var det uppenbart rätt neråkt när vi väl kommit oss ända ut, men vi var ju där och enda vägen ner är ju som bekant, eh…..ner.
Den plötsliga orosilen när jag åkt på en sten och insåg att vänsterskidan löst ut men fortfarande satt under pjäxan. Jag tappade därför ingen fart men all kontroll.
Hej stubbe.
Högerskidan på nåt sätt nerkilad under trädet. Min kropp åt vänster, mitt ben åt höger. Paniken när man känner att det känns fel och att det gör ont i knät. Jag grät lite i mina skidglasögon och svor i halsduken. Sen kände jag efter på riktigt och bestämde mig för att det definitivt gjorde ont, men att jag not inte hade gått helt sönder.
Ispåse och alvedon senare så känns det som om att jag nog ska överleva.
Men det blir väl inge hopp och spring på ett tag då.
Suck.