Fick precis mail av en av mina deltidare. Hon lät alldelens gråtfärdig, stackarn. Hur man nu kan låta gråtfärdig i ett mail… men man kan det, jag lovar.
I alla fall, hon bad tusen gånger om ursäkt för att hon tappat bort nycklarna, mina nycklar, som jag lånade henne förra veckan medan jag var borta. Och alltså, det är ju inte idealt att ha tappat bort nycklar till universitetets lokaler, det är det ju inte. Men det enda jag kunde tänka när jag läste hennes mail var
”Men stackars liten… hon är ju livrädd. Hon är rädd för att jag ska bli arg. Hon. Är. Rädd. För. Mig” Sjukt.
Så jag mailade tillbaka att det var ingen fara, såklart. Shit happens, liksom. Just Shit happens var väl kanske inte det mest professionella uttryck jag kunde valt, men äsche.
I alla fall, hon bad tusen gånger om ursäkt för att hon tappat bort nycklarna, mina nycklar, som jag lånade henne förra veckan medan jag var borta. Och alltså, det är ju inte idealt att ha tappat bort nycklar till universitetets lokaler, det är det ju inte. Men det enda jag kunde tänka när jag läste hennes mail var
”Men stackars liten… hon är ju livrädd. Hon är rädd för att jag ska bli arg. Hon. Är. Rädd. För. Mig” Sjukt.
Så jag mailade tillbaka att det var ingen fara, såklart. Shit happens, liksom. Just Shit happens var väl kanske inte det mest professionella uttryck jag kunde valt, men äsche.
No comments:
Post a Comment