Give me... a break

Jag hatar verkligen att ringa upp människor jag inte känner. Speciellt i officiella sammanhang. Speciellt på engelska. Speciellt när jag måste be dem om någonting de förmodligen inte är överlyckliga att bli av med. Därför är jag inte jätteförtjust över att nu måsta ringa en herrans massa samtal i tjänstens namn och be om donationer för Take Back the Night som jag blivit huvudsamordnare för.

Tillställningen som sådan ser jag fram emot och är glad att få vara med och arrangera. ’Ta Natten Tillbaka’ tror jag bestämt det heter på svenska och handlar om att demonstrera mot sexuellt våld och få samhällen att tillsammans ta avstånd och visa en enad front mot kvinnorelaterat våld och övergrepp. I år blir 12:e året i rad i Pocatello och vad jag förstår ju mer jag sätter mig in det här, så är det en väldigt populär tillställning och brukar dra över 500 pers. Bormästaren talar, folk marscherar med plakat, vi delar ut t-shirts, det bjuds på middag, det är tal och så på slutet ett stort lotteri där lokala företag skänkt priser.

Det är de priserna jag som bäst försöker samla in.

Jag ska boka borgmästare, få demonstrationstillstånd, beställa mat och tishor och boka talare också, men det känns inte alls lika mycket uppförsbacke i isande motvind. Nej, att ringa och be om donationer och gåvor är värst. Fy fabian.

Typ så här går det till. Jag sitter på mitt kontor och tänker ”okej, nu sätter jag igång och ringer!” Då tar jag fram listan på lokala företag och bestämmer mig för vilka 2-3 företag jag ska ringa till först. Jag föredrar bagerier och salonger med kvinnliga chefer över till exempel bilverkstäder med manliga chefer. Jag tror att de är snällare och mer givmilda trots att så inte alls nödvändigtvis är fallet.
Sen gruvar jag mig en stund och gör undan allt annat jag möjligtvis kan komma på att jag borde. Svarar på mail, dubbelkollar mötestider, skriver ut stenciler till kommande lektioner.
Går det extra trögt att komma igång hittar jag på en belöning till mig själv, som jag får efter till exempel två ”ja”. Det kan vara att kolla facebook, gå och köpa en cola eller sms:a Jessica och se om hon vill fika lite senare.
Sen tar jag vattenflaska, donationspapper, pennor och mitt egenskrivna manus (japp, jag har ett manus som jag följer, här freestylas icket) och går in på Heidis övergivna kontor och börjar ringa. Sitter jag på mitt kontor kan både Sammy och Rebecca höra mig och det vill jag inte. Sen ringer jag så många samtal på raken jag pallar innan jag måste ta en paus för att jag svettas och mina knän skakar.

Idag lyckades jag få fyra ”ja” före lunch. Det var jag så nöjd med att jag tog en telefonfri eftermiddag.