Gick igenom listan och deletade lite vänner på fejjan imorse. Kändes som en välbehövlig rensning, nu är jag under 300 igen. En del rök för att jag inte pratar spanska eller holländska och därför inte förstår 90% av deras inlägg och andra föll på att jag helt enkelt inte räknar med att nånsin träffa dem igen och om jag mot all förmodan ändå gör det skulle vi ändå inte ha nåt att prata om. Sen kapade jag en del av bara farten. Men bara några. Ungefär som när man börjar klippa pannlugg och inte kan sluta.
Sedan berättade jag det här för min chef bara för att jag vet att hon tycker att det är så himla elakt att deleta vänner, hon har en liten kris varje gång hennes vänantal har minskat från typ 64 till 63 och kan inte släppa det förrän hon listat ut vem det är som har tagit bort henne, alternativt lagt ner hela sin profil.
Men jag tycker inte alls att det behöver vara elakt att ta bort folk. En del av mina ”vänner” behöll jag faktiskt enbart för att jag tycker att det är så stimulerande att se hur korkade, dåliga på att stava, oupplysta osv. de är.
Och är det inte elakare, så säg?
Det är lustigt hur man väljer att blockera vänner (eller oprenumerera eller vad man nu gör) som är uppenbart störiga men låter sådana som är störiga men underhållande vara kvar. Det är en hårfin gräns och var dras den? Ibland är facebookfolk störiga men trevliga i verkliga livet, då behåller jag dem. Ibland börjar jag tycka illa om folk jag knappt känner för att de inte kan bete sig som folk på fb.
ReplyDeleteSjälv försöker jag vara varken eller och då slutar det med att jag uppdaterar en gång i månaden i stället, för att vara på den säkra sidan.