Det gick råsmidigt, installationen alltså, Dylan svor och bråkade och gjorde det själv medan jag stängde in mig i barnkammaren och pumpade. Min bröstpump lever om som en hel lagård så att han svor och levde om såg snarare än hörde jag.
Och med all min kunskap om bilar tyckte jag nya åket verkade toppen.
Vi körde runt i stan och svängde av slump förbi Moon Dollars, restaurangen där jag jobbade sommaren för hundra år sen innan vi flyttade till Pocatello.
Dom stängde strax efter att vi flyttade så jag förväntade mig bara en öde lokal.
Men det var öppet.
Jaquline och Rick, henne gillade jag, han är en psykopat som råkar vara en jävel på att laga mat, slog tydligen sina påsar ihop strax före jul och premiäröppnade för en månad sen.
Så vi åt middag och varje gång jag hörde Rick skrika
"Oooorderrr UP!!"
inifrån köket, slogs jag av både en lättnad över att inte jobba där längre och en instinkt att springa till disken och börja servera.
No comments:
Post a Comment