Politik... eller mina 2 centare

Om det är nån som lyckats undgå att det är valtider här i landet utan måtta och skamgräns så lyckos er. Jag har alltid nyheterna på i bakgrunden, både morgon och kväll, och det är ju liksom omöjligt att inte sugas in i skiten.
För det är skit.

Och man sugs in.
Som i en billig dokusåpa.

Och igår när Trumpen talade inför landet och alla sina bräkande får så var det faktiskt inte hans rasistiska propaganda och mobbarstil som äcklade mig mest. Det var det fakutum att en presidentkandidat i ett av världens största och rikaste land beter sig som en maskot på hockeymatch och publiken svarar som en samling adrenalinstinna huliganer.
Det här är politik.
Det är allvar.

Är det bara jag eller ska inte politiker tala om komplicerade budgetproblem, ge sig in djupa analyser och svara på frågor med långa utvecklingar om något helt annat fastän liksom ändå svara utan att komma till saken riktigt...?
Det klart att dom får bli upprörda och kanske lite hetsiga ibland, politikerna, när dom ställs emot varandra och tävlar i teorier. Visst. Det är ju viktiga grejer det här med framtiden, så att man blir lite i gasen ska man ju inte klandras för.
Men det här.

Det vi ser nu.
Det är en mobbingfest på dagisnivå.
Och även om Trump är ett girigt monster så är det inte han som är farligast. Det är massorna. Dom vita, rika, dumma amerikaner som står där på golvet framför sin presidentkandidat och bara väntar på tecken för att få skrika sina hejaramsor.

Som inte ser och inte lyssnar.

Bara skriker.

Dom arga som vill ha tillbaka sitt land. Som vill gå tillbaka i tiden då alla utom vita män hade det sämre än dom har nu.
Men det är fritt land.
Och folk kanske får vad dom förtjänar.