Som om det inte var nog som det är, var jag idag tvungen att sitta och genomlida en tvåtimmars lunch med Idahos guvernör. Alltså inte på tu man hand såklart, han pratade inför kanske sådär 300 pers som av nån anledgning ville vara där (inte jag) eller hade blivit tidtvingade av sina arbetsgivare för att representera (jag).

Fy. Fan.

Gissa om han var munter. Det var han.
Gissa om hela rummet bubblade av skadeglädje och sneda illusioner om en ljus framtid full av vapen och massdeportering. Det gjorde det.

Uuuääääk. Alltså det känns fortfarande helt overkligt.
Som om hela världens axel har gått ur led.