Good morning

It's a blog, not a sleep log, I promise.
But she slept, even better, last night.
The retired baby sitters prefer 6:30am over, you know, 5-ish....

It takes about a week. You'd think I'd have figured as much by now.

she slept through the night!

F***ing finally! Just when you think you've permanently ruined your child's sleep cycle and will pay for the decision to switch time zone indefinitly.
It does turn.
Granted she was up at like 5:30, but whatevs. It's not 1am.

In other news I started working. So far so good.
No phone yet.
I'm riding the same bus I did for years to get to school. And I don't have a cell phone. It's like 1999 over here. Except you can't pay with cash on the bus anymore. Or anywhere else for that matter. I haven't had cash in my wallet since I left Spokane and don't know that I will anytime soon.

Lou misses her daddy and her Stiegemeier peeps and asks for them a lot. But she is also having a great time wearing out her grandparents and seems to take the big transition in stride.

That's nice

Walked into the healthcare clinic and asked if I needed a prescription for Louisa to get her multivitamins.
In Idaho we did.  And it was like 7 bucks for a bottle, with insurance. 40 without.
Here the nurse just asked how many kids I had and went and got me a bottle.
For free.

Here's the switch, ready..? Done!

So we're here. When your heart is in two places, you always have to leave home to go home.
Lou and I got to Holmsund last night.
Today I filed the paperwork to reactivate my residency.
So far the new job is great. I got paid today and I start working monday.

Jag undrar

Alla de tusentals människor som körde tusentals mil för att se solförmörkelsen.
Nu när den är över.
Var det värt det?

Mysterium, varsågod och lös

Onsdag kväll sov jag och Dylan (och Louisa) hos kompisar i Boise. Dana och Darryl bodde på hotel. Våra vänner hade en baksida som i stort sett slutade i en liten konstgjord ankdam och det var en massa myggor och annan flygande skit som gästade vår grillkväll.

Torsdag kväll bodde vi allihop i en timeshare i McCall. Redan i bilen på väg dit klagade Dylan på att han blivit biten kvällen innan. Men änsendå liksom? Det kliade lite runt mina fotleder också. Irriterande, men inte förvånande.
Senare när vi skulle somna bad han mig klia honom på ryggen,  vilket jag halvhjärtat gjorde. Sen iddes jag ju inte tända lampan och kolla eller så,  men jag reagerade ändå på vilka bulor till bett han hade på ryggen.

Fredag morgon ser jag Dylans böldliknande bett. Jag kliar även mina egna, men dom är betydligt mindre och fortfarande bara runt fötterna.
Vi kör hela vägen tillbaka till Rathdrum och sover hemma. Dylans bett är inte ett dugg mindre när vi går och lägger oss. Inte mina heller.

Lördag vaknar jag med typ 30 nya bett. Dylan har också nya. Hans föräldrar  misstänker sänglöss. Bed bugs. Dom har inga bett. Inte Louisa heller. Vi googlar, tvättar,  tumlar. Dana tvingar i Dylan allergimedicin. Jag vägrar ta nåt.
Sen upptäcker Dana bett. Lite kul, fast bara lite.

Nu ska vi gå och lägga  oss i rena
sängkläder. Får se vad morgondagen bjuder på.

Pokey

Vi är i Pocatello. Avskedsturnens fjärde anhalt och vår föredetta hemstad.
När vi bodde här kan jag inte påstå att vi trivdes direkt.
Nu knatar vi runt på campus och tjenar på gamla kollegor och pratar om att flytta tillbaka.
Den har nåt speciellt den här stan.
Osäker på vad.
Men det är kul att vara tillbaka.

Alla bara frågar om jag är peppad på att flytta än. Och nä, det är jag inte. Fan för att flytta. Säger hon som inte gjort annat dom senaste 15 åren, typ. Jag är inte peppad på att flytta. Att packa, att packa upp.
Jag är inte peppad på att vara ny på jobbet.

Just nu känns det som att vi inte gör annat än att säga hej då. Och nästa vecka bilar vi ner till Pocatello och södra Idaho på avskedsturne och säger hej då till dom där nere.

Annars badar vi så mycket vi kan. Tempen har legat runt 35 grader senaste veckan. Svettigt.