Det var nåt med bromsarna. Chauffören ville inte köra upp för berget. Man kan ju tycka att han kunde tänkt på det innan.
”Aha, så när ni sa utförsåkning så menade ni att jag skulle måste köra uppför….? Det fattade jag aldrig”
Men i alla fall.
Det kom en annan buss och hämtade upp oss. Efter några om och men. Vi var inte i backen förrän halv elva. Powder Mountain gjorde inte skäl för sitt namn heller, jag var inte jätteimponerad. Det var stort och fint och så. Men ganska platt och ganska bart.
För första gången på väldigt länge fick jag även åka knapplift.
Nostalgi för mig.
Svårare än en inverterad 360 kickflipp för amerikanare.
Kön till knappliften ringlade längre än till Rex på annandan. De flesta föll. De flesta föll så många gånger att de till slut gav upp och gick upp, alternativt åkte ner till en sittlift.
Jag kände mig som ett proffs, tog knappen med en hand och ba gled iväg utan minsta ansträngning.
Jojo, man är väl uppväxt med knapp.
Haha, Kasper åker knapp själv i ormbeget, men visst han behöver hjälp att fånga den. Men från iaf 6 år brukar de flesta barnen fixa den själv kan du ju hälsa nästa gång du står i en knappliftskö :D
ReplyDeleteRedan gjort. Snowboardkillen framfor mig i kon blev duktigt forolampad. Sen foll han ocksa. Hehe
ReplyDeleteVilka minnen...
ReplyDeletetänker på tonårsmamman som en varm vårdag i maj tar sina första staplande steg på de nyhyrda skidorna. Hon närmar sig Hemavans knapplift och jag tänker "Hon kommer trilla, kommer de uppenbart mer erfarna döttrarna skratta?". Och skrattade gjorde de, när mamman landade i den 20 cm djupa pölen med smältvatten strax innan liften.