På vårt kvarter

Idag sken solen som tokig när jag kom hem från jobbet (sommartid vare här, fast det snöade och var ishalka imorse så jag ropar inte hej som min chef som tog av vinterdäcken igår). 

Så vi slängde (kärleksfullt) ungen i vagnen och tog en promenad utmed älven.

Det är så himla fint.

Med vindstilla och sol som skriker vår och ulliga moln som blir dubbla i vattenytan.

När det är så, så kan jag ibland förstå varför folk stänger sin värld. 

Varför man väljer att skita i politik och flyktingar och svältande barn och miljöutsläpp. 

Varför man istället bara fyller huvudet med det som finns i hjärtat och går till älven och blundar mot solen och blundar mot världen.

För det är så enkelt.

Men det håller ju inte i längden. 

Solen går ner och vi går hem och rullar ut soptunnan och återvinningen på gatan. Slår på nyheterna och lär oss om bilolyckor och nya vapenlagar som ska göra det lättare att bära dolt vapen i Idaho.

Och hjärtat sjunker tillbaka i bröstet och huvet fylls av tvivel, oro och uppgivenhet.

Det är ett jävla ställe det här.

Så vackert och så våldsamt trasigt.