Snabbt eller säkert

Vi får se hur det blir när lodjuret ska börja gå. Om hon, som jag tydligen gjorde, ställer sig upp på golvet och sen står där några veckor och klappar händerna innan hon känner sig redo att promenera iväg utan stöd eller hjälpmedel. Eller om hon, som sin pappa, kastar sig mellan mellan stolar och soffor och liksom springfaller tills nåt tar emot.

Vänta tills det känns säkert.
Eller ta sats och hoppas på det bästa.
Dylans hussäljarplaner är i stil med hans barndoms gångstil. Han pratar med mäklaren om vad som borde göras innan vi säljer (golvet i tvättstugan och listerna) och vad som är mindre värt att lägga tid och pengar på (måla utvändigt och lacka altan) och är redo att få huset på marknaden så snart mina föräldrar stängt sina resväskor.
Han vill sälja nu.
Och mäklaren är i gasen och lovar att ju snabbare dessto bättre, marknaden är het nu.
Sälj, sälj!
Det rycker i lilla bäbis-Dylans knubbiga ben och han släpper taget om bordsbenet och kaster sig mot fotöljen.
Säääääälj....
Själv står jag på golvet och klappar tveksamt händerna. Inte riktigt redo att ta ett steg än.
Säljer vi huset måste vi ju bo nån annanstans. Vi måste ha en plan. Väl?
Men bäbis-Dylan har redan landat med näsan i fotöljen och lovar att det gick bra.