B-days

Äntligen vår igen! Förra söndagen var helt underbart fin, likaså måndag och tisdag och vi njöt av solen i staden och kände sommaren kittla alldelens nära fingartopparna. Sen blev det dassigt och regnit och vi fick leta fram extra filtar för att inte frysa om nätterna i vårt lilla loft. Men nu är det sol och vår igen! Sitter och väntar på att storasyster ska ringa, sen ska jag minsann ge mig ut i vädret och njuta.
Dylan har satt på sig söndagskostymen, pyjamas, och ligger i soffan och kollar baseball och väntar på att vår hyresvärd ska knacka på. De ska äntligen, med gemensamma krafter, försöka fixa golvsituationen i sovrummet idag.

Jag jobbar igen imorgon, kl 16-20 så det lär inte bli en jättelukrativ måndag, men lite klirr iallafall. Dylan jobbar också vilket innebär att han kommer ha lila bilen och jag får åka buss. Jag provåkte rutten i torsdags för att kolla att det funkade. Citylink heter bussystemet här. Bussarna är små, vita sötsaker som varken går fort eller ofta men cyklar jag tre kilometer till huvudstationen så kan jag ta en buss som tar mig ändå till Moondollars dörr. Dessutom är bussarna gratis. Vore de inte det skulle nog ingen av de som åker kunna åka med. Jag tror jag var den enda på min buss i torsdags som hade alla tänder i behåll, inte var påtänd och faktiskt var på väg till ett jobb.... Men man ska inte klaga eller dömma. Jag är bara glad att det finns ett alternativt sätt för mig att ta mig till jobbet de dagar jag inte kan köra. Vill helst inte måsta ta lodisexpressen på kvällen efter stängning, men då har nog som regel Dylan kommit hem och kan hämta mig, så det ska nog vara lugnt.

Igår firade vi Danas födelsedag med en tripp till Kellog och gick på äventyrsbad. Det var gratis eftersom Darryl hade fått en kupong i brevlådan. För er som inte känner Dylans pappa så skulle han nog glatt hoppa fallskärm, prova rökdykning, sluka eld och åka störtlopp om han bara fick en gratiskuppong. Äventyrsbadet i sig var inte speciellt mycket att hurra för. Mycket bättre än Aquarena i Holmsund (nähä!) men inte alls som Paradisbadet i Övik. Men som sagt så många gånger, gratis är gott. Och godast är det nog om man heter Stiegemeier.
Efter badet körde vi till Wallace och åt middag. Wallace är en pytteligen gammal gruvstad som inger en känsla av man är på besök i ett sömnigt dockskåp för hundra år sedan. Vi var ensamma i restaurangen och hade en servitris som såg ut att hellre vilja sova än servera oss, men mat fick vi och sen körde vi tillbaka till Rathdrum där jag och Dylan gick upp till the Westwood och firade ännu en födelsedag. Small Mike fylde 40 och även om "the woods" inte var i närheten av lika fullt som efter vårt bröllop så var det välfyllt och bjöd på många bekanta ansikten. En trevlig kväll.