Tillbaka

Det bidde ett litet uppehåll där. För min dator var helt flippad på måndagkväll, den hängde sig och ville leka att den var offline fastän det trådlösa nätverken var tätt och klart som ett knivskarpt fotografi, och jag blev skitarg och frustrerad för jag hade en hemtenta att göra klart och maila in innan vi for till Boise igår morse. Så jag var helt upprörd och svor och förbannade datorn och när D skulle hjälpa skrattade han åt att jag var så arg så då förbannade jag honom också och så slutade det med att jag gick till campus och gjorde klart tentan medan han på nåt magiskt vänster lyckades fixa till min särdator.


Så steg vi upp i ottan igår och körde drygt tre timmar så att jag kunde säga hej till Department of Homeland Security och visa dem vilka fina fingeravtryck jag har. Precis samma fingeravtryck som jag hade för två år sen, visserligen. Men det kan man ju tydligen aldrig vara säker på, så det är ju bäst att kolla.
Hela proceduren var över på mindre än 5 minuter.
Värt.

Igårkväll couch-surfade vi hos ett par som hade ett hus i downtown Boise. Han var en wannabe-tysk. Presenterade sig som Hahn, men när hans fru kom hem från jobbet så kallade hon honom för Andrew… och han gav sin hund kommandon på tyska.
Det vill säga, istället för Stop! så sa han Achtung! fast han uttalade det ’acktung’ och tja… jag bestämde att han var en tysk-wannabe. Det var inte så att han själv anammat den titeln, om nu nån trodde det.
Hon verkade snäll men var trött och jobbade tydligen sjukt långa veckor och gick och la sig nästan så fort hon kom hem.
De hade ett fint hus och en dusch med ett sånt där bautamunstycke så det känns som att man står i ett hällregn när man duschar.
Och en vinkällare och en jacuzzi.
Men gästsängen deras, den var 80 cm bred. Minsann. Och det är ju mysigt när man känt varann i 7 dar. Eller kanske 7 veckor. Men inte 7 år. Då blir det mycket bråk om armbågar i ryggen och svettiga knäveck och stulna täcken och sparkar på smalbenen.

Så imorse var vi lite trötta. Men Hahn/Andrew bryggde presskaffe som var så starkt att jag nästan trodde pappa stod gömd i en garderob nånstans.
Sen sa vi hejdå.
Fast först var vi tvungna att signera deras Couch Surf-banderoll och eftersom Hahn/Andrew verkade ha ett gott öga till Tyskland skrev jag Vielen Dank.
Nu är vi tillbaka i vår egen lägenhet och vår normalbreda säng. Imorgon ska jag lämna in min sista skoluppgift för den här terminen.