Back in action

After two days of sickness.
We've all been out. Mostly me. Although, Dylan would claim he's got it worse I am sure. And Lou's been dealing with a lingering cough and I figured she could use some rest.
Luckily though a) we're doing much better now and b) it was some kind of cold/flu-ish thing, not a stomach bug. I'm saying that because had anyone even thought about maybe throwing up we'd been banned from Christmans with the family for sure.

Still got a present or two left to figure out. Another batch of chocolates. Gotta make the pumpkin pies. They were a hit on Thanksgiving, even though I forgot the condensed milk.

disconnected

A weekend without internet and TV. Our router broke. Means you can’t work from home. Means you can’t watch cartoons. Can’t google answers when you’re playing board games to pass the time. I’ve made one batch of Christmas chocolates. The second kind I’m going to make calls for candy canes and apparently those are not as easy to find as one might think. But I’ve only checked three stores yet. There’s still hope.

We’ve also had some time to talk. About everything that’s really hard and how we feel about the transitions made. It’s been heart opening and difficult. As of right now, we’re not quitting but we’re not committing. To life here, that is. The only thing we’re really committing to is each other. I guess that’s how it has to be.  

Keep calm and yoga on

You know how they say you have to lead by example and kids will do what you do, not what you say?
I think that's fairly accurate and munchkin is definitely taking after us, in language, actions, etc. For example, her mom does yoga. At home.
So she does yoga.
On the floor in the middle of the IKEA entrance during peak holiday shopping....
Some shoppers sure got a kick out of that one. And complimented her three legged downward facing dog.

small feet and fat legs

Make it hard to find boots that fit.
She is seriously wearing the same socks I bought her as a 6 month old. They were big then, they're getting a little small now. But still.
Did I mention her head is in the 96 percentile.
It's a wonder she doesn't fall over, when you think about it.

Daddy's girl

Now that Lou is in preschool, Dylan doesn’t spend quite as much time with her anymore. Which is probably good for both of them.
He’s been a rockstar though.
I’m impressed and jealous.
Not of the work, cause it’s been a lot of work, but of the everyday routine they’ve developed. Just the two of them. I’ve never gotten that with her. I’ve never had an everyday routine where it’s just me and her and parks and poops and cries and naps and dirt and snuggles.

She has three names for him. Daddy. Pappa. And Duaawn, which is her take on Dylan and used only  when she needs him to really listen up.

I've had better Thanksgivings, like all of them

Rode my bike to work as usual. Three miles in blizzard. I thought about the bus but there is no bus stop on the way to the preschool, so that would've meant half a mile walk with a stroller, then leaving said stroller outside all day, walk another half mile back to a bus stop... so I didn't.

They asked me last week if I miss having a car. Sometimes I do. I miss grabbing my to-go mug and arriving to work dry with hot coffee in hand. I don't miss driving in blizzards.

Thanksgiving has grown to become one of my favourite holidays, so I'm a little bummed today. And homesick, to be honest.

Christmas fever, or just plain fever

I have a tickle in my throat. Like either I'm getting sick or it's just a tickle. You'd think that we'd be infested with kid germs and all be on our knees two weeks into preschool, but so far..... well, I might just be feeling it now.

I was a week off on Thanksgiving. I thought it was always the last Thursday in November when really it's the fourth. Often they're the same. But not this year. Either way, we're not doing it till next weekend. We got two tiny turkeys in the freezer.

But I'm feeling the holidays, like I'm ready, bring it! And it's not just me, people in the office are planning their holiday menus, trips and shopping...

I got a santa outfit for Lou. The tree is ordered. I know it's barely past mid November but we got snow and we got darkness. We need this.

The pilgrims never did swing by Sweden

Our oven is not big enough to cook a large turkey. Probably not a small one either. They don't sell them at just any grocery store. But it seems like you can order them.
Stuffing you can make on the stove top, right?
Is anyone really going to be able to tell lingonberry chutney from the cranberry kind?
What is in cool whip anyways?
We'll just to regular whip cream.
Sweet potatoes? No? why not?
Is that cream of mushroom the same as Cambell's?
Does it matter?
Green bean casserole is a must, otherwise I'm not doing this.
I don't like pumpkin pie but I feel like we need to have one. Someone will eat it.

Sucks she actually likes egg now

Walked into a smelly room where a child sat with a concerned look on her face and shit on her hands. Poop, she said. Indeed, I said.
We think she might have thing with eggs. Like, as in maybe she shouldn’t eat them. We’re going to try that.

trying to remember to have fun

As a kid I remember grownups complaining about snow. The shovelling of it, the driving in it, the wiping up puddles after we dragged it in and it melted on the floor… While us kids were stoked to play in it, ski on it, build things out of it, the grownups were always preoccupied with the impracticalities that came with snow.  And I remember thinking that no matter what, I would never ever be so boring and lifeless as an adult that I’d let small things like wiping pounds of snow off your car, dealing with winter tires, shovelling until your back breaks (little things like that) get in the way of my appreciation for snow, how fun and pretty it is.

Fast forward. I can’t say I’ve completely honored that promise to my younger self. But I do remember it, and make a point to remind myself of it, whenever I let the impracticalities of fun things overshadow the opportunities for a good time.

Like yesterday. At 4:30pm I’m getting ready to head home. A quick glance at Instagram while I wait for the computer to shut down tells me my husband and daughter have transformed our living room (so basically 70% of the apartment) to a fort, using all the sheets and blankets. Awesome. My first thought is shit. That’s going to take a long time to undo.

Then I forced myself to remember the snow. And I looked at the Instagram photos of how fun they had. And I was glad I had seen the pictures beforehand so I had time to make that mental adjustment. Impractical? Yes. But fun? Most definitely. So I got on my bike, went home, and crawled into the fort.

 It’s raining again today. And while I do appreciate the roads being clear of ice, I’m also hoping for snow soon. So we can have some fun.

Now it's raining

It gets dark around 4pm now. I can see how that might seem depressing. It is depressing. Last night it snowed and it’s amazing what that does for light and mood. Now it’s raining.

First major report done and submitted at work. I feel like I still don’t really get most of what we’re doing. But I am getting into the grove of things in some aspects I suppose. I ask a few more questions now that I am (sometimes) able to tell whether they are crazy stupid or just sort of stupid. I have been able to substitute some blank stares with nods of honest understating.

Dylan says it’s boring here. I agree. He says he misses his friends and family. I do too. It’s hard. I miss Coeur d’Alene. I don’t feel like this is a home I left a decade ago. We don’t have friends, really. Or yet, or whatever.  But transitions are hard.
Change is hard.  I don’t regret making this move. And I keep thinking that in the long run, it’ll be worth it. Things that used to be huge stressors in our lives, suddenly aren’t anymore. We’ve gained a safety net and comfort.
But we’ve lost a lot too.

Fri-yay report writing

I say
“but it doesn’t matter to me, if you want to change it you can, of course. I just wrote it that way cause I thought it made the most sense.”

I mean
“it doesn’t matter to me, but it does a little bit, only because it’s right. And you can change it, but then it’d be wrong.”

I’m really easy to work with when
a) I actually don’t care
or
b) I respect the writing skills of the people I work with enough to let go

Otherwise I’m a total bitch of a co-worker.
I can feel it. But I can’t help it.

How’s that for half full

It’s starting to get cold. On the upside, dressing your toddler in enough winter gear to handle a bike ride, only to realize she needs a clean diaper, and redo the whole thing, totally counts as getting your cardio.

For the record

I just got off the phone with Niklas, Lou’s new preschool teacher. She’s starting early November, we are going to visit the school, the teachers and the other kids next week. The school is brand spanking new. Like they moved in last week.
We rode our bikes around the playground and the outside digs last weekend and it seems absolutely great.
Ronja aka “Jinja”, Lou’s cousin and hero, goes to this school. It’s close to our apartment. You get it. We’re excited.

But.

Niklas is no Julie.
No matter how great he is, and I’m sure he’s stellar, we will always miss Julie. And love her for letting Lou, and us, into her family with open arms. So while I’m stoked that Louisa will be attending a super nice preschool for a teeny tiny fraction of what it would have cost us to have her enrol at a similar facility the U.S…. I also want to point out that she in no way will be getting better care and more love there than she did at Julie’s.
That’s simply not possible.

Fuck this day

I haven't even started working yet and my eyes already hurt from crying. And also I'm pretty sure I need glasses but we don't really have a budget for that, so.
Anyways.

Taco Tuesday

Mexican food in Sweden is tacos. All of it. It’s like the new Jimmy Fallon book “Everything is Mama”. (If you haven’t read that yet and plan to, consider this your spoiler alert) New things, like an apple, a sloth, a flower, a hippo, are introduced to a child who goes Mama!

Book: Flower!
Kid: Mama!

Book: Car!

Kid: Mama!

Book: Banana!

Kid: Mama!

You get it.

Same with Swedes and Mexican food. Picture, if you will, any Mexican food joint in the U.S and the dishes they’d have on a menu.

Restaurant: Burrito!
Swede: Tacos!

Restaurant: Chimichanga!

Swede: Tacos!

Restaurant: Enchiladas!

Swede: Saucy Tacos!

If it goes with salsa
If there's a cactus and/or sombrero on the seasoning package
If you eat it with your hands and it’s not a hot dog

It’s tacos.
And we’re having some tonight.

Old stuff, new do

Dylan loves thrift stores.

To the point of can-I-please-buy-somehing-anything-not-from-adamnthriftstoreforonceplease…. It’s not like I dislike them, it’s just that sometimes I want stuff now (like gloves), and sometimes I want stuff new (like towels).

Anyhow, yesterday we went to a giant thrift store I’d never even heard of, and f-ing cleaned house. It was pretty awesome. We each got a bike helmet, I got a new ski helmet (which I’ve been wanting and needing for years, Dylan actually got me one for xmas a few years back (bran new too, from an online sale) but since I have a giant head it didn’t fit and we had to send it back, I got gore-tex winter shoes, a pair of jeans, Dylan got a suit jacket, we found this sweet old chest, mittens, and I don’t even know what else.

And last night it didn’t even rain and we took our new old helmets out for a bike ride along the river.   

Oh, and also, Dylan shaved his head. I had to help. He has a shitload of hair that man. I thought Lou would find it traumatic to see her dad go from long-haired to buzz cut, but she just ate macaroni and watched us trim his head and didn’t care.

they grow up so fast

Dylan took her to the library and let her pick out whatever book she wanted. You leave for three days and your baby is already headed for puberty....

In other news I woke up to my alarm this morning and didn't know what it was or where I was. Then I showered without anyone sitting on the toilet waving at me. And had serious plans for a slow and peaceful breakfast. The last part was cancelled and I barely had time to inhale an egg before driving a spaceship to the train station to pick up the morning's first speaker. Anyone who knows anything about my familiarity with new, modern cars that have buttons instead of keys and my sense of directions would have assumed the schedule was changed and me and my passenger arrived after lunch some time.

But no. We made it, on time. I am still surprised.  

I went over the speed limit of course. But since every cop in town was attending training at the conference center I was leaving, no worries there. 

Monday

I don’t think the streets have been dry in weeks. The weather feels like Chile, constant bursts of “refreshments”, that is windy rain in between spots of sun and cloudy gloom. The leaves fall and turn into wet, sticky piles of yellow hazard. Slick as shit when you ride your bike. Which I do now. 25 minutes door to door. I get to work slightly sweaty. I don’t really care.  

We had a good weekend. Lou got to play with Tyra (Tyyyja!) on Saturday and big cousin Ronja (Jinja) on Sunday. We are hoping to get her into a preschool sooner than later. She craves that social stimulation, you can tell. 6 am she is standing by the door, shoes in hand, just wanting to go find kids to play with.

I leave for a three day, two night trip with work tomorrow. I’ve never been away from her for two consecutive nights before. She’ll probably handle it better than I will.

The guilt

It never stops. No matter where I am, I feel like I should be somewhere else. Or do something else. Preferably at the same time.

Dad-dy

I wasn't sure how she'd react. It's been a month, after all, more even. And in kid-time... that's a long ass time.
But she was all smiles and spontaneous little bursts of giggles, all day and night yesterday. She'd point at him, over and over, and just go Daddy! Dad-DY!!
Like, are you seeing him too? He's right here, here! See? How wild is that?
It is pretty wild.

Breakfast of champions

My weekend consisted of watching Shaun the Sheep and Daniel Tiger while trying to get a feverish and cranky child to drink juice and eat (at least) a few crackers.
So, here’s what’s more interesting: breakfast habits of people who ride the bus. One in particular. Are you ready? Here we go. 

The old (and by old I mean 30+, there are no truly old people riding the bus at 7am, why would they? I imagine they’re eating breakfast in bed laughing at the poor SOB’s running to the bus stop): No eating on the bus, except for the occasional protein bar or banana.

The young (and by young I mean 15+ there are no kids riding the bus in the early a.m. either, they’re either attending school locally or being driven to their fancy private schools by their fancy parents. I imagine, who knows?): toast, or limpmacka, clearly snatched on their way out the door. Usually consumed in three bites before they actually get on the bus. 

The exception: this guy who takes the same bus I do, almost every morning. If we’re not on the same bus it’s because I caught a later one. We usually get to the bus stop right around the same time, with approximately two minutes to spare, way before the toast-carrying kids come running. He totes his breakfast in a brown paper bag (not your regular “brown bag” though, it is bigger and has handles) and when he gets to the bus stop, he sits down on the tiny bench, puts the bag next to him, and meticulously unpacks the most important meal of the day. (If you’ve ever seen the bit Mr. Bean does with his lunch sandwich on a park bench…. read no further, it’s just like that) We’re talking orange juice, in a real glass with a rubber lid. Some form of yoghurt-like substance, in what looks like an eco-friendly, definitely reusable, container. Real spoon.  Belvita style whole-grain crackers. And some form of fruit.

How does he eat all this in two minutes? you ask. He doesn’t. He is usually just done unpacking and two bites into a cracker when the bus comes. Then he scrambles to re-pack and boards with the rest of us. While riding, he doesn’t touch the food.

I’ve witnessed this for several mornings now. And I’m just so intrigued.

Who's stupid now?

The first few weeks of commuting to work by bus I'd read a book and glance at all the kids with their smart phones and headphones and feel slightly superior but mostly car sick.
Now I listen to podcasts and can't hear fellow passengers ask if they can sit by me or if this is my stop.
It's great.

my human band-aid

It’s almost like the separation has just now hit her.
With full force.  I’m sure just getting over her whateverthatwas illness she battled last week isn’t helping either. But right now I’ve got the clingiest child ever. She asks for her daddy non-stop. But doesn’t really want to talk to him, or see him over video chat. Same with aunt Kayla and the grandparents. She talks about them, but when she can hear them and see them, it’s almost like it’s too much.
She gets frustrated.
Doesn’t want to interact.
It has to be super confusing to her.
When we first got here, I would leave for work in the morning like no biggie, just walk out the door while she waved me off with a smile. Now it’s tears and Mooooooommmyyyy! every time.
She sleeps in my bed a lot.
Hopefully Dylan’s getting here will help some.  

Looks like we've found a place!

I looked at it yesterday, it's a two bedroom, two balconies (cause one's not enough..) 4th floor (but there's an elevator) deal. Furnished.
It's pretty small and a 15-20 min walk from downtown. But it's nice. And affordable. Not cheap, but affordable. And considering how insane the housing market in this town has gotten, it is for sure our best bet.
Now we just have to wait for the owner to get permission from his association to sublet and insurance paperwork and a rental contract.

Loubob is better. She slept herself to health yesterday, was out most of the day. She is still tired. But fever free and with way more of an appetite.

zzzo tired

I'm running on a grand total of maybe five hours of sleep, these last two nights combined. Running is actually not the right word. There's no running.

Lou is feverish and cranky and we spent last night at urgent care.

I need infant's Tylenol in my life.

And more coffee.

Where my dogs at?

4 am in my bed. Lou's sleeping there cause I don't know, nightmares or something, she wouldn't settle down in her own bed.
- Come on! puppy! Come, come!
Needless to say, no dogs came.
-Come puppy! Come!
Still no dogs. I put her back in her own bed and she kept calling.

Kayka!!!

I’m bummed I don’t get to celebrate Dylan’s birthday with him. It’s not a huge deal, we rarely make birthdays a big deal. Especially his, for some reason. Always being around Labor Day and all.  But still. It’s a bummer.

The hunt for a place to live continues. I called a private landlord yesterday who was exceptionally rude. I answer every decent ad I come across, which is not very many. But I got a semi-promising reply this morning, so there’s that. 

And last night Louisa finally got to video chat with her beloved aunt Kayla. She was beyond herself. She pulled out her whole repertoire, jumped, did summersaults, crawled through her tunnel, pulled out all the dolls… Lou that is, not Kayla It was really cute and a little heart-breaking. She misses her. They miss their Lulu. 

Ah… the guilt. It never stops.

Mine, Mine, Mine, Mine

A facebook post describing a beatiful sunset (in words, no picure) along with what I interpret as slight disappointment over the lack of aw the recent eclipse managed to inspire, finally helped me nail down some of what I've been feeling about the eclipse.

A total solar eclipse is something that doesn't happen very often and if one happens to catch one, I'm sure it's a great experience. Magical, breathtaking, unlike anything else you've ever experiened, beyond words....blah, blah, etc. Great.

What bugs me, is watching people get into arguments over whether or not somebody's eclipse experience was truly as great as they think. Like, unless you were in the totality zone or whatever, don't bother posting shit on facebook. If you had stellar eclipse glasses and climbed a mountain for the occasion, somebody surely upped you by hanging upside down from the same mountain. Or a better mountan.

I saw a beautiful sunset last night, but a) sunsets occur quite frequently and b) I didn't even take a picture to capture it so .... so what?

Nature does magic all the time. If we catch it once or twice or everyday, if other people witness it too, why does it seem to take away from the experience?

You know the seagulls from Finding Nemo?
Whose eclipse is it anyway?

That's a wrap

I’m almost done with my first work week. 

Impressions thus far:

Bicyclists are fast and furious. You have to be on the lookout, all the time. They’re not. And they will run you over. Was it always like this? Possibly. Probably. 

Pants are smaller than they used to be. That’s a fact. Not only are they tighter, they’re also shorter and oftentimes simply the wrong size. This is true for all genders, but more noticeable on men. It looks uncomfortable. Like grandma Melba said when the hired man’s ballsack was peeping out his open flyer, “It’s not like I’m looking but some things you just can’t help seeing, you know?”

The bus is not so bad. It runs more frequently now and getting off on campus, it hardly takes more than 15 minutes. 

I can’t keep up with the coffee consumption. Trying would be trying for an ulcer. I cut myself off after lunch, or before. Depends on the jitterz. I also really miss flavoured coffee creamer.

Happy Friday!

Good morning

It's a blog, not a sleep log, I promise.
But she slept, even better, last night.
The retired baby sitters prefer 6:30am over, you know, 5-ish....

It takes about a week. You'd think I'd have figured as much by now.

she slept through the night!

F***ing finally! Just when you think you've permanently ruined your child's sleep cycle and will pay for the decision to switch time zone indefinitly.
It does turn.
Granted she was up at like 5:30, but whatevs. It's not 1am.

In other news I started working. So far so good.
No phone yet.
I'm riding the same bus I did for years to get to school. And I don't have a cell phone. It's like 1999 over here. Except you can't pay with cash on the bus anymore. Or anywhere else for that matter. I haven't had cash in my wallet since I left Spokane and don't know that I will anytime soon.

Lou misses her daddy and her Stiegemeier peeps and asks for them a lot. But she is also having a great time wearing out her grandparents and seems to take the big transition in stride.

That's nice

Walked into the healthcare clinic and asked if I needed a prescription for Louisa to get her multivitamins.
In Idaho we did.  And it was like 7 bucks for a bottle, with insurance. 40 without.
Here the nurse just asked how many kids I had and went and got me a bottle.
For free.

Here's the switch, ready..? Done!

So we're here. When your heart is in two places, you always have to leave home to go home.
Lou and I got to Holmsund last night.
Today I filed the paperwork to reactivate my residency.
So far the new job is great. I got paid today and I start working monday.

Jag undrar

Alla de tusentals människor som körde tusentals mil för att se solförmörkelsen.
Nu när den är över.
Var det värt det?

Mysterium, varsågod och lös

Onsdag kväll sov jag och Dylan (och Louisa) hos kompisar i Boise. Dana och Darryl bodde på hotel. Våra vänner hade en baksida som i stort sett slutade i en liten konstgjord ankdam och det var en massa myggor och annan flygande skit som gästade vår grillkväll.

Torsdag kväll bodde vi allihop i en timeshare i McCall. Redan i bilen på väg dit klagade Dylan på att han blivit biten kvällen innan. Men änsendå liksom? Det kliade lite runt mina fotleder också. Irriterande, men inte förvånande.
Senare när vi skulle somna bad han mig klia honom på ryggen,  vilket jag halvhjärtat gjorde. Sen iddes jag ju inte tända lampan och kolla eller så,  men jag reagerade ändå på vilka bulor till bett han hade på ryggen.

Fredag morgon ser jag Dylans böldliknande bett. Jag kliar även mina egna, men dom är betydligt mindre och fortfarande bara runt fötterna.
Vi kör hela vägen tillbaka till Rathdrum och sover hemma. Dylans bett är inte ett dugg mindre när vi går och lägger oss. Inte mina heller.

Lördag vaknar jag med typ 30 nya bett. Dylan har också nya. Hans föräldrar  misstänker sänglöss. Bed bugs. Dom har inga bett. Inte Louisa heller. Vi googlar, tvättar,  tumlar. Dana tvingar i Dylan allergimedicin. Jag vägrar ta nåt.
Sen upptäcker Dana bett. Lite kul, fast bara lite.

Nu ska vi gå och lägga  oss i rena
sängkläder. Får se vad morgondagen bjuder på.

Pokey

Vi är i Pocatello. Avskedsturnens fjärde anhalt och vår föredetta hemstad.
När vi bodde här kan jag inte påstå att vi trivdes direkt.
Nu knatar vi runt på campus och tjenar på gamla kollegor och pratar om att flytta tillbaka.
Den har nåt speciellt den här stan.
Osäker på vad.
Men det är kul att vara tillbaka.

Alla bara frågar om jag är peppad på att flytta än. Och nä, det är jag inte. Fan för att flytta. Säger hon som inte gjort annat dom senaste 15 åren, typ. Jag är inte peppad på att flytta. Att packa, att packa upp.
Jag är inte peppad på att vara ny på jobbet.

Just nu känns det som att vi inte gör annat än att säga hej då. Och nästa vecka bilar vi ner till Pocatello och södra Idaho på avskedsturne och säger hej då till dom där nere.

Annars badar vi så mycket vi kan. Tempen har legat runt 35 grader senaste veckan. Svettigt.  

Man får skylla sig själv

Tredje boken i Stieg Larssons serie om Lisbeth Salander heter The Girl who Kicked the Hornet's Nest på engelska. Uttrycket betyder typ att sparkar man på ett getingbo så får man nästan förvänta sig att bli stucken.
Skyll dig själv, som vi säger auf Swedish.

En Hornet är heller ingen vanlig geting, utan en bålgeting. Dom är extra stora och extra jävliga. Det visste jag inte förrän jag blev stucken av en igår. Man lär sig nåt nytt varje dag, säger dom ju. Jag hade Louisa i famnen och gick ner på knä på golvet för att kolla hennes blöja. Kände direkt att det stack lite på knät, men trodde det var en av alla miljoners synålar som Dylans mamma strösslar omkring sig, och fortsatte lugnt lägga ner ungen. Sekunden senare kändes det som att jag doppat knät i frätande syra och helvetets alla eldar samtidigt. Vid det laget hade jag hunnit släppa ner barnet, annars hade hon åkt i backen med en smäll.

Det gjorde väldigt ont. Jag blev lite yr. For till jobbet och fick nån slags försenad reaktion (som ju även kunde ha lite med jetlaggen att göra) men det fanns ett första hjälpen kit i kopieringsrummet och kunniga kollegor som visste vad man skulle göra. Så alles ist gut och idag är det bara lite rött på knät. Och jag är glad att jag inte la Louisa mitt på bålgetingen, det hade varit obra.
Och jag kan ju förstå att han stack, stackarn vart ju mosad.

Att det är en sisådär reseupplevelse att sitta sammanlagt 16 timmar på flygplan med en ettåring med diarre, det säger väl sig självt. Men skulle jag få välja mellan att resa med barn och att ta hand om jetlaggen efteråt, då skulle jag ta resan. Det är nåt så inihelvetes jobbigt att inte få sova när man är dödstrött och måsta ta hand om en unge som vill ”keka” och gå till ”packeeen” klockan tre på natten.
Tänk om man var tvungen att sätta småbarn i karantän en vecka efter en lång resa.... det vore ju råbra. 

a-HA!

När vi var i San Diego och som bäst på att klättra upp för ett berg/kulle och jag spanade efter skallerormar och smetade solskyddskräm och försökte hålla båda fötterna på stigen och ta kort samtidigt så fick jag helt plötsligt bekräftat det jag fanimej vetat hela tiden.
Mitchel Sanchez ÄR en man!
Sarah och Paul känner honom, dom brukade träna på samma gym.
Jag SA ju det. 

Ohmea, you're not helping

Börjar incorporejta lite English nu eftersom jag snart kommer byta sprache på bloggen. 

Vi har (som vanligt) fint väder. Man klagar lite på att det är så varmt, mellan 30 och 35 grader mitt på dagen. Mer behagliga 28 på kvällen. Vi badade i älven igår och det var sådär så att man kunde ligga i länge utan att huttra.
Dylan gruvar sig lite för den svenska sommaren som ju sällan håller samma kaliber. 

Jag försökte lugna honom med att det ju visst blir riktig sommar i Västerbotten och han visst inte kommer behöva gå runt i långärmat och frysa.
Sen kollade jag upp vädret...

glad midsommar

Själv sitter man ju på kontoret och försöker vara duktig. Går sådär. Bokade precis tandläkartid. Det är ju ganska duktigt. 

Det ska bli varmt framåt eftermiddagen säger dom. Just nu känns det väldigt svensk sommardag - stålande sol men kallt i skuggan och vindarna är långt ifrån ljumma. 

Om en vecka sitter jag i en pool i San Diego och kollar på murbygget.
Närå. Det sista var ett dåligt skämt.
Men asså, jag bor ju faktiskt fortfarande i Idaho och man blir ju som man umgås. 

svettigt

Googlade precis vad 124 grader farenheit är i celsuis. Föratte.... så varmt var det i San Diego igår. Vi far till San Diego nästa torsdag. Hoppas det hinner svalna lite innan dess. Blir svettigt annars.
Tur förresten att global warming bara är en hoax.
Och det är lite drygt 50 grader. Varmt. Tur att Sarah och Paul har både AC och pool.

knak och brak

Googlar kiropraktiker i Umeå. För jag måste ha en till hands. Jag är frälst. Om jag var Beyonce skulle jag anställa vår kiropraktiker här och ta henne med mig everywhere I go. Men i brist på dom miljonerna så... 

Och nu är det inte så att jag själv älskar att bli knäckt i ryggen. Tvärtom. Jag tycker faktiskt att det är ganska obehagligt, specielt när hon vrider nacken av mig (eller alltså, ja ni fattar) och gör det bara när jag känner att det verkigen behövs. Men när det verkligen behövs, då behövs det fan också, och finns inga alternativ.

Men det som verkligen gör att jag inte kan tänka mig att inte ha en knotknäckare på speed dial, är vad hon kan göra, och har gjort, med Louisa. Och nej, hon knäcker inte knotor på bäbisar, bara vrider och klämmer lite, men funkar gör det.

Första gången jag gick till Dr. Chelsea var Lo bara nångra måndar gammal och ville plötsligt inte amma på ena sidan. Bara vägrade ligga och äta så. Jag var tvungen att göra avancerad akrobatik för att få henne att ta båda sidorna och inte bli helt ojämn själv.
Jag blev tipsad att ta henne till en kiropraktiker, och helst då Dr. Chelsea som specialicerat sig på mammor och bäbisar. Ett besök, hon höll ungen en stund, klämde lite, höll henne i höfterna och vände henne upp och ner, och tryckte lätt bakom öronen... ungen låg snällt och ammade på båda sidorna samma eftermiddag.

Jag har sedan dess gått nån gång varannan månad typ. Ibland oftare, ibland mer sällan. För Louisa oftast för förkylning och irriterade öron i samband med tänder som tränger. Efter en justering rinner snor och slem undan på ett helt annat sett och risken för öroninflammation minskar drastiskt och hosta och snor ligger inte kvar i huvet och skvalpar på samma sätt. (varsågod för mysig beskrivning)
För mig själv för att jag har ett stillasittande jobb + tung bäbis = ont i ryggen.

Nu hade det varit en tag sen vi var dit. Vi går ju inte i onödan. Men i onsdagskväll var vi nere i parken med Kayla och Cyrus när Louisa plötsligt föll i gräset. Som om vänsterbenet bara försvann under henne. Gissar på ojämnhet i gräsmattan. Hon grätt. Jag tröstade. Men när jag satte ner henne föll hon igen, och igen. Som om benet somnat. Hon hade slutat gråta. Verkade inte ha ont alls. Cyrus konstaterade att inget var brutet. Men hon haltade och gick liksom snett. Vägrade springa. Var klart ostadig.
Igår morse var hon lika solskensglad som vanligt när jag lämnade henne hos Julie, haltade inte direkt, men gick fortfarande långsamt och försiktigt istället för sin vanliga ”akta dig världen här kommer jag” rusning.

Så jag ringde Dr. Chelsea. Fick tid samma eftermiddag. Jag kunde både höra och känna knäppet i hennes små höfter när hon blev vriden rätt. Nu springer hon som vanligt igen.  

that's not my name

Om det inte vore för att hon ju snart kommer lära sig prata som folk ändå skulle jag nog vara lite oroad över att ungen nu plötsligt säger Mommy (eller mommyyyyyyyyyyyyyy) istället för mamma och envisas med att rätta mig och säga ”sjo” när jag ber henne hämta skorna.
Fast bada (eller baba) säger hon på svenska. Allt som gör en blöt, dvs dusha, bada badkar, bada i sjön, eller stoppa fötterna i en pöl, går under ”baba”.

”Bei” är fågel och ”bei bei” är bäbis.

Vad det är för språk är lite oklart.  

Utbrott

Jag hatar min telefon. Jamen det har jag ju garanterat berättat så att alla under solen hört och är less på vid det här laget. Att byta från Apple till Samsung var det dummaste jag gjort, inklusive att vara au pair. Iallafall, igår vid lunchtid invaderade Google Assistant min mobil. Bara tog över och bestämde att nu så fort jag rör stora alltiallo-knappen så aktiveras Siris elaka tvilling som är dum i huvudet och inte förstår att hon inte är bjuden och alla vill att hon ska gå hem.

Jag blev så sjukt irriterad att jag hade svårt att inte gråta och slänga mobilhelvetet i väggen. Kokade av ilska och sa barnförbjudna ord till Siris elaka tvilling som envisades med att hon inte uppfattat exakt allt men väldigt gärna ville rekomendera kafeer bara ett par kvarter bort.

Nu. Har jag ställt om språket. Och Google Assistant bor kvar i USA. Jag och min ålderdomliga version bor numera på Jungfruöarna.

no big deal

Jag kommer nog kanske att byta språk på bloggen här i framtiden.

Vitsen är ju att familj och bekanta ska kunna få lite inblick i mitt och vårt liv. Men när vi nu kommer bo i Umeå till hösten är det kanske rättvisare att blogga på english så folk här i Idaho kan följa vår/min extremt spännande tillvaro.
(Vänta nu, var dom på Ica eller Konsum? jag måste kolla bloggen...)

Så är det. Vi flyttar hem. Det är officiellt fast inte med stora bokstäver, för chefens chef vet inte än och jag ska försöka jobba kvar här till 4:e augusti så att hela familjen har sjukförsäkring hela sommaren.
Inte fyrverkerier och champagne kanske.
Men ett tomtebloss och pommac.

dagens i-landsproblem

Ibland när jag letar efter ett ord som känns lika nära och lätt att fånga som en fluga på tårtan, vet jag inte om det verkligen är ett superbt ord som jag faktiskt behöver och kan använda, eller om det är nån svengelsk mix som jag hittat på själv.
Det är lite jobbigt.

Jobbigt även att göra om en budget fem gånger på en vecka bara för att en viss instruktör har beslutsångest.
Slut klag. 

Ain't nobody got time for that

Examensdag idag och campus är fullt av röda rockar och triangelmössor och stolta föräldrar och syskon och söta studenter med livet framför sig.
Jag var tvungen att vara på jobbet redan klockan 7 för frukostmöte och jox.
Louisa är väldigt förtjust i bestick just nu. Och ville äta sina Cheerios med gaffel imorse. Men surmamma som var bråttomarg sa nej och tröck i henne en persikoskiva och en brödbit istället.
Det var en stressig morgon.
Hon var inte glad när Dylan tog henne under armen och knölade in henne i bilen.
Hoppas hon är gladare när jag hämtar henne.

Trevlig helg.

May the fourth be with me

En och en halv timmes anställningsintervju som kan summeras ungefär såhär:

Det är ett väldigt stort projekt, det låter som att du mest har erfarenhet av små projekt. Kan du hantera ett såhär stort projekt?

Ja, det tror jag.

Hmm, det är som som sagt ett väldigt stort projekt, har du arbetat med så stora projekt förut?

Nej, det har jag inte. Men jag tror ändå att min bakgrund och kompetens passar arbetsbeskrivningen och att jag kan klara rollen.

Hmmm, ja okej. Men hur ser du på uppgiften att hantera ett såhär pass omfattande projekt?

Eh....som sagt...

Typ så. 

Tack-o Burrito

Det finns ett burritohak (fel, det finns säkert 30 burritohak men det spelar ingen roll) i stan som Dylan älskar och är trogen och vägrar gå nån annanstans.
Jag gillar deras mat, den är helt okej. Men om jag ibland föreslår att vi kanske kunde prova mexikansk mat från nåt annat ställe så blir han helt förnärmad och upprörd och undrar om det var nåt fel på mina sopes senast och varför jag plötsligt föreslår att vi ska göra slut med Atilanos? Och fastän det inte alls var nåt fel på maten och jag bara tänkte att vi kunde prova Qudoba så är det aldrig värt dramatiken och slutar alltid med att vi far till Atilanos ändå.
Och nu har ringde Dylan precis och berättade att han vunnit $500 genom att använda sitt visakort i deras drive through.
Va?
Alltså det är ju jättekul. Men innebär även att jag helt kan ge upp om att nånsin få äta mexmat nån annanstans. 

Inte för att jag bryr mig men rätt ska vara rätt. Och Mitchell Sanchez är garangerat en man. Men jag bryr mig ju alltså inte egentligen, uppenbarligen.

Nu är det över. Jag sprang och det gick bra. Ingo hade hand om Louisa i lekparken medan mamma jagade lunkandes motionärer och snabba atleter och slutade 38 totalt. Av sammanlagt 700 nånting pers.
Och, måste jag ändå säga, 3:a totalt av damerna. (2:a i min åldersgrupp men jag förstår inte riktigt det här med indelningen i åldersklasser för vuxna.) Fast i tidningen står det att jag kom 4:a. 

Där har en Mitchell Sanchez kommit från ingenstans och plötsligt slagit mig med typ 45 sekunder.
Ursäkta mig liksom men I think not.
Här är varför.
Banan är så att man springer utmed sjön och sen ut mot golfbanan på stora vägen och rundar en kon typ, och springer tillbaka en dryg kilometer samma väg. Det innebär att man först ser alla som ligger före en och redan vänt, och sen när man själv vänt, springer förbi alla som ligger efter. Jag hade två tjejer före mig, och såg dom båda två runda konen och passera mig på andra sidan.
Ingen tjej passerade mig efter det, det är jag nästan helt hundra på.
Ingo som stod vid målgången säger att jag kom trea av damerna. På resultatslistorna som tryckets upp först och sattes upp på anslagstavlan, var jag också listad som trea.
Men nu alltså, helt plötsligt kommer en Mitchell Sanchez och knuffar ner mig från pallen.
Det är ju för jävligt.
Ingen är upprörd.
Jag beklagade mig inför Dylan som medkännande undrade om det här betydde att jag inte kommer kvala in till OS.
Och ja, faktiskt, det känns så. 

loppepp

Jag hatar att springa lopp. Eller hatar och hatar. Men jag gillar det inte. Jag springer gärna och relativt ofta på egen hand. Men så fort det är chip och nummerlappar och folk och starttider får jag ont i magen och ångest.

Därför har jag anmält mig till ett lopp nu på söndag.

Jag sprang samma lopp i fjol. Det är typ 8 kilomter och ganska flackt och startavgiften går till välgörande ändamål och bla bla bla.

Det finns dom som säger att bara för att man har nummerlapp på magen och chip runt foten så behöver man inte ta i så man spricker. Man kan ju springjogga i lagom takt och göra så gott man kan eftersom man ju ändå inte lär vinna liksom. Säger dom. Men det går ju inte. Har man nummerlapp och springer på tid måste man springa så fort man kan. Punkt.

Fy fan.

Jag längtar tills det är över. 

snart får vi väl en guldklocka

Rensade lite i läslistan. Bloggar jag följer, eller följde. Nästan alla har antingen slutat blogga, eller bytt till en annan blogg. Och sen slutat.
Vem orkar blogga liksom, när man kan instagramma och snapchatta och vara lajv på facebook.
Jag och Steken, typ.

Jag är inte arg jag är avundsjuk

Nämen det är ju kul att ni andra är lediga.  Verkligen.
Glad påsk för helvete.

Fast. Okejrå, även om det svider att se påsklediga svenskar när man själv inte får mer än en vanlig helg så skiner solen och idag skickades min första federala bidragsansökan in.
Blir det här projektet bekostat kanske jag får löneförhöjning!
Bahahaha.
Det får jag garanterat inte. Däremot kanske jag får mindre skäll för att jag bokat tre veckors  sverigesemester i sommar trots att jag bara har drygt en vecka att ta ut.
Det har jag inte berättat än.
Så vi hoppas på en lyckad ansökan.

Jag är inte arg jag är besviken

Jag behöver inte påminnas om varför det alls inte är synd om Sean Spicer. Egentligen.
Inte alls synd om honom.
Men jag kan ändå inte låta bli, varje gång han stoppar foten så långt in i munnen att bara hälen sticker ut, att liksom drabbas av samma känsla man fick som barn när någon blev grupptryckspressad att göra nåt dumt.
Och jag veeeet, han är Vita Husets pressekreterare och inte nån liten sexåring som mobbats till att säga till fröken att hon är dum i huvet.... men ändå.
Jag smygtycker iallafall synd om honom. 

den fredagen

Alla liv är värdefulla. Såklart. Men när det är hemma. På gator man gått. Hade kunnat gå på. Då känns det på ett helt annat sätt. Säger jag som sitter här. Kan inte ens tänka mig hur det känns för er på plats. 

Igår kväll, torsdag, körde Dylan till Spokane Valley för att spela fotboll i sin väldigt seriösa gubbliga. Det gör han alltid på torsdagar. Och han kommer alltid hem sent, typ tio. Och jag låser alltid dörren för jag somnar bättre då.
Igår for han dock utan både husnycklar och mobil.
Smart.
När han kom hem vid halv tolv (stannade och spelade en extra match där dom var en man kort) och insåg att han var utelåst utan mobil så knackade han på dörren (smart) men jag hörde inget. Då gick han ner på gatan och kastade sten på rutan (inte lika smart), tre våningar upp ala tonårsfilm från 80-talet.
Men jag var ju inte tonåring på 80-talet så jag vaknade inte. Då körde han till härbärget för hemlösa där stans enda telefonkiosk finns kvar, och ringde hem. Då vaknade jag. Men svarade inte. Fast när jag lyssnat på röstmeddelandet gick jag upp och låste upp dörren. Han var inte råglad när han kom in. Fast inte råarg heller. Han insåg väl att han hade ganska mycket självskyll.

Men medan han slet av benskydd och morrade in i dushen så sms:ade dagmamman att hon låg och spydde sen några timmar tillbaka och inte kände sig så peppad på att ha dagbarn nästa dag.
Fair enough.
Men till saken hör att vi på jobbet har ett monster till ansökan som ska vara inne nästa fredag. Jag ska jobba hela helgen. Vabb finns inte USA. Och just finns det inte på kartan att jag kan stanna hemma. Dylans nya kurser har precis startat, han kan i nödfall ställa in sina föreläsningar, men det tar såklart emot.

Många sms, få timmar, och väldigt lite sömn senare så ska Dylan köra Lo till farfars på väg till sitt jobb och jag ska jobba halvdag på kontoret och halvdag från öppna förskolans cafe. Medan jag packar luchlådor och spiller kaffe på golvet hör jag ”terror attack in Sweden” på tv:n i bakgrunden.

Så idag har jag skrivit. Läst. Tänkt på annat. Raderat och skrivit om. Försökt skärpa mig. Sett den där övervakningsfilmen där en kvinna med barnvagn (och en massa andra människor också) lugnt går på drottninggatan. Innan.

Sen har jag hämtat mitt hjärta hos farmor. Jobbat i ett skrikigt cafe medan Sponge Bob vägrade hålla käften på tv:n precis bakom mig som sitter vid enda lediga bordet.
Kramat, badat, nattat.

Insett att det inte blir mer jobb gjort ikväll. Tänker på Stockholm.

byter ett P mot ett A, tack

Alla som vet nåt om USA, och det är det ju många som gör, vet att dom är lite galna i sitt jordnötssmör. Peanutbutter Jelly sandwiches är deras svar på limpmacka med hushållsost.
PBJ all the way.
Det finns ingen som inte ätit det som barn.
Ingen som tycker att det är äckligt. Men jag gör det. Jag hatar jordnötssmör. Smaken (och lukten) alltså. Jag har inget problem med konceptet. Jag fattar ju att det är bra mat för barn, mättande och proteinrikt. Så jag är glad att min lilla avkomma gillar skiten, och låter henne smaska jordnötssmörskladdiga vasaknäcke till frulle även om jag nästan får kväljningar när jag måste torka av henne sen.
Jag har aldrig under hela tiden jag bott här fått nån annan reaktion än WHAAAAT!? av amerikaner om det råkar komma fram att jag inte gillar jordnötssmör.
Dom blir helt ställda.
Som man som svensk kanske skulle bli om nån sa att dom ville spy när dom luktade på hushållsost. Men iallafall. En del har även frågat om jag hatar alla sorters nötsmör, och saken är att fram till förra veckan hade jag aldrig provat nån annan sort. Såg liksom ingen anledning. Men så fick jag ett infall och köpte en liten burk mandelsmör förra helgen.
Jag har ätit vasaknäcke med mandelsmör och sylt till frukost hela veckan. Det är ju sjukt gott faktiskt. ABJ. 

Tupplur, röda kinder, kladdiga ostmackor och vårslalom

Sitter i en skidstuga  och försöker vagga Louisa till sömns.
Det går sådär.
Hon är trött som en get efter att ha härjat både ute i snön och inne i stugan hela förmiddagen.  Men utan säng är det svårt att somna, dessutom händer det ju hela tiden saker som man kan råka missa om man blundar.
Men hon börjar ge sig nu.
Vi turas om att åka slalom och passa henne. Farmor och farfar delade på morgonpasset. Dylans pass börjar snart. Dana föreslog att jag skulle sätta henne i bilen och köra runt lite på måfå så att hon skulle somna lättare.
Dylan, som är bekant med nivån på mitt lokalsinne, sa nej.
"Har hon inte somnat på en halvtimme kör JAG runt med henne."
Han tänkte väl typ att kör jag runt på måfå i dom här bergen, i en del av Washington jag aldrig varit förut.... så hittar jag knappast tillbaka.
Och det har han ju alldeles rätt i.
Men nu sover hon.

Språkligt

 "Mamma" har hon ju sagt ganska länge, och det är väl dels rätt vanligt att det är ett av de första orden, och så tror jag även att det underlättar att det är typ samma på båda språken. Sen har det blivit så också att eftersom Louisa säger mamma, väldigt tydligt, så kallar Dylan, farmor, farfar, dagmamman, osv, också mig för mamma. Eller mama.... men ändå, inte mom.
Det är svårare med fadersfiguren. Jag säger pappa, Dylan säger dad, farmor och farfar säger daddy.... Louisa har bestämt att han heter babba.

Katt och cat är fortfarande "gatt".

Hund är "wovwov". Men hon förstår både hund och puppy.

Och säger man hej då på svenska så vinkar hon och svarar "baj baj".

utbrott och genombrott

En (av många) grej som jag inte visste eller liksom aldrig reflekterat över BK är att ungar inte går på en spikrak linje genom sina utvecklingsfaser. Det är mer som en kurva där variablerna är värden som tänder som tränger, tid i bilen, lust att jävlas, och okänd.
Just okänd är väldigt vanlig.
Håller ju liksom spänningen vid liv.

Jag trodde typ att när hon väl började sova nätterna igenom, så var vi liksom där. Framme vid målet. No more vakna klockan tre. Fel.

Att bara för att hon inte tyckte om bananer och slängde dom på marken och älskade päron i sex månader på raken så skulle hon tycka samma sak just den här morgonen. Fel.

Vi hängde för övrigt med ett gäng 2-åringar helgen som var och jag lovar att hade Louisa kunnat skriva så hade hon fan antecknat.
Tvåtaggarna var båda på ganska uselt humör och skrek och slängde sig på marken och slog sina föräldrar och var allmänt förbannade en stor del av eftermiddagen. Lodjuret har ju precis börjat förstå att hon har en vilja och när hon inte får som hon vill så gnäller hon och stampar ofta med fötterna.
Men att slänga sig på marken! Kan man göra så?!? Gud vad smart!

Så igår när vi var i parken och jag sa nej och drog iväg henne när hon ville springa in på basketplanen och ta tonåringarnas basketboll (Boh! Boh! Hon är besatt av bollar just nu) så slängde hon sig på marken och spände kroppen i en båge och skrek.  I typ fem sekunder. Sen ställde hon sig upp och såg på mig med ett frågande uttryck
”gjorde jag rätt? visst var det ett ganska bra utbrott?”

Imorse åt hon en banan. 

TGIF och blivande cat lady

Jag väckte Louisa imorse. Jag. Väckte. Henne.
Det händer typ aldrig.

Jag var fullt påklädd. Luncherna, och hennes frukost, redan nerburna och packade i bilen. Min kaffemugg full och rykande vid dörren.
Klädde på henne. Lät henne dricka en skvätt välling och säga hej till katten. (Gatt!! Gatt!! heeeeyyyy)

Sen drog vi iväg till dagmamman.

Om ni kan tänka er raka motsatsen till exakt allt som hände imorse så är det så en vanlig morgon ser ut.
Och det märktes på lodjuret att hennes lilla universum var uppochner. Hon bråkade inte. Men var väldigt konfunderad över hela konceptet att inte vara först uppe och den som får väcka. Hon slappnade inte av och log på riktigt förrän hon fick syn på Harriet (Julie och Morgans katt).
Ahhh.... gatt!

God morgon älskling

I vår säng, kl 4:55 imorse. Scen: sovande människor, plus katt, i dubbelsäng. Ett mobillarm stör plötsligt friden.
 

Jag, yrvaken, sömndrucken, och förbannad: vafan! Har du ställt larmet på 4:55! Är du dum i huvet? Och varför lägger du din mobil på mitt nattygsbord? Va? Va?

*kastar argt den pipande telefonen på Dylans kudde*

Dylan, också yrvaken, också sömndrucken, granskar den ylande manicken. Nu är
även han förbannad: Det är din mobil. Ditt larm. Skulle inte du fara och gymma?

Jo. Det skulle jag ju. Just det. Ahmenbra, då säger vi så. Du kan somna om nu om du vill……Smyger iväg på gymmet.

Katten kliver över på min kudde och somnar om. 

Happy Happy Woman

Inte för att vara den som är den, och inte för att vara en gnällspik. Men alltså sluta snöslaska för helvete. Jag är så sjukt less på blöta tår, ishalkiga vägar och fastfrusna gungor.
Det där jag sa om våren fetsket sig.

In other news så är det ju internationella kvinnodagen idag, och 9(!) år sen min kinesiska skolledning skickade iväg mig och all annan kvinnlig personal på sparesa för Happy Woman Day!
Det var väldigt roligt. Då.
Nu våndas jag lite för att jag inte stannar hemma idag och deltar i strejken.
Men jag har en röd tröja på mig iallafall.  

Så var det bestämt

Jag bestämde att det blev vår igår och så blev det det. Typ. Det känns lite mindre vinter och lite mer vår i luften nu tycker jag.
Det tyckte inte min chef när jag la fram min teori. Men vad vet hon, hon tittar ju knappt fram ur parkan på väg till bilen, liksom.
Själv har man ju pejl på hur mycket is som ligger på trottoarerna och det är mindre. Helt klart. 

Språkpolisen slår på egen trumma

Jag (efter att ha levererat den konstruktiva kritik som jag ju faktiskt får betalt för att leverera): men annars ser det helt okej ut, jag tycker till exempel att du fick till stycket med de strategiska målen jättebra!

Kvinnan (i vars jobb det ingår att skriva som jag tycker): mmm... det var ju du som skrev det, det är taget direkt från ditt mejl.

Ah, just det. Men det ser väldigt bra ut iallafall. 

Morgonstund

Dylan: sportdryck

Jag: kaffe och kex som stått framme över natten

Louisa: kattmat (tills mamma kom och ryckte bort skålen förstörde det roliga) sen gröt

Vad åt ni till frukost då?

Swenglish

Dylan smygkan ju ganska mycket svenska. Det vet dom flesta svenskar som umgåtts med honom en del. Han vägrar visserligen säga flaska, men hänger nästan alltid med i samtalen (även om han är rätt lätt att finta bort... hehe).
Nu pratar jag ju svenska med Lodjuret och det har gjort att andelen svenska i vårt hem har ökat med tusen procent senaste året.
Så även om han redan kunde rätt mycket så fastnar det mer hela tiden. Och det är så himla kul att höra honom med Louisa ibland, han kan säga helt hysteriska grejer.
Tycker jag alltså.
Varsågoda för smakprov, men det är mycket bättre lajv.

-We have to take a duscha, du är smutsig. Jättesmutsig tackar jag!

-Careful, careful.... (när hon klättrar på flyttkartonger) do måsta vara försheeetig!

-Men, vad gjoar do? Gjoar do en mess?
-Kom! We ska bita blohja!

Politiskt

SDet som ändå är bra med Trump  (alltså inte clownen personligen såklart- men hela den här farsliknande soppan) är att folk är engagerade på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.
Tiden då man kunde säga saker i stil med "äh politik... guh va tråkigt. Asså vem bryr sig?" utan att framstå som fullkomligt ignorant/rasistisk/bekväm under sin sten, är förbi.
Ungefär som att man kan ju tycka att det är ovärt att tjata om vädret, men står man plötsligt  mitt i en storm och ser medmänniskor frysa och flyta bort, så måste man ju iallafall erkänna att det regnar.
Till och med Dylans mormor som har alzheimers och inte minns mycket mer nutida fakta än vilket basketlag hon håller på och att hon inte får laga mat själv längre - vet minsann att hon inte gillar Trump.
"Han är en idiot" Säger hon bestämt varje gång det kommer på tal. Sen frågar hon för tionde gången om Louisa tycker om att bada och när vi ska äta glass.
För Dylan som ju undervisar i statsvetenskap är det ett sabla meck att hänga med i alla sjuka svängar.
Det är som en dokusåpa som man på nåt sätt måste hänga med i.

Hej konsument

Jag brukar försöka att undvika att handla på Walmart eftersom dom behandlar sina anställda som djur och mycket av deras sortiment är rent skräp. Men ibland när man behöver både ofärsk mat (typ flingor, yoghurt, ost och sånt) och diskmedel, toapapper och dylikt, så kan man fan inte komma billigare undan än att lägga moralen åt sidan och go slumming med USAs finest.

Samma gäller för the Dollar Store. Fast dit går jag egentligen bara när jag behöver engångsbestick i exakt rätt grön nyans. Vilket inte är så ofta.

Men inför flytten förra helgen så besökte jag båda dessa affärer för att bunkra upp med allt såntdär man behöver men inte gärna betalar extra för, typ toaborstar, tvättsvampar, handdiskmedel, hushållspapper, jamen ni fattar. Och kom billigt undan.
Såklart.

På Dollar Store spontanköpte jag även mjällshampoo eftersom Dylan har en svårt flagnande skalp under sitt röda rufs. Imorse provade jag detta budgetshampoo. Det var som snor.
Blygt snor.
Först ville det inte komma ut ur flaskan utan sögs in igen när jag släppte på greppet. Sen när jag väl fått ut en blobb och skulle börja massera in det i håret gled det bara runt uppe på huvudet som såntdär slajm man kunde köpa på burk när man var liten.
Det slutade med att jag spolade ner blobben och tvättade håret med duschtvål istället.

När man betalar en hel dollar för en produkt är det ju sällan det är riktigt oprisvärt. Men jag tror jag har hittat en vinnare. 

avslutar veckan med lite road rage

Vi har fyra rondeller på campus.
Jag tror det finns sju i stan sammanlagt.
Dom är inte utströsslade i varje korsning med andra ord.
Utom då just på campus där dom ju faktiskt är det.
Så man skulle kunna tro att folk som kör omkring här varje dag skulle lyckas lista ut hur dom funkar.... och inte köra som förbannade idioter och stanna mitt i rondellen, blinka höger i vänstersväng, köra vänster i vänstersväng (vadå rondell, vad är det?).
Blir fan vansinnig á la pappa bara jag tänker på det.
Men ha en trevlig helg hörni.

Till en annan nyans...

Vart kanske inte så mycket bättre... jaja. Lite mer skrikigt orange iallafall.
Chefen är hemma med magsjukt barn. Hu.
Hoppas hon håller dom bassiluskerna hemma för annars är jag en rackare på att snappa upp barnkräksjuka.
Spyr vuxna kan jag som regel stå och hålla dom hand utan att det händer nåt. Men när ungar kräks lägger jag benen på ryggen för säkert som amen i kyrkan får jag skiten.
Men nu har jag ju inte varit i direktkontakt med det här sjuka barnet så... för det vore typiskt obra att vara kräksjuk i helgen då vi ska flytta.

Orange.. kanske måste ändra färg på bloggen

Så var födelsedagshelgen över.
Blomster och glass och bjudlunch och några presenter och goda vänner.
Och så insamlingen som jag bestämde mig för att göra istället för presenter. Vi nåde inte riktigt hälften av målet jag satt upp.
Det var jag lite trumpen över först.
Sen skärpte jag mig och bestämde att det ändå var mycket bättre än ingenting. Faktiskt ganska mycket pengar. Och kommer göra stor skillnad för barnen som faktiskt får hjälp.Och så är jag glad för att jag vågade göra det. Annars tycker jag bäst om att gömma mig och titta på andra på fejjan, inte liksom hänga ut mina egna intressen så mycket. Det är lite som att gå omkring i bikini när alla andra har morgonrock, inte helt bekvämt.

Men som en skugga över allt som är normalt hänger ju molnet som är den oranga faran. Så som jag brukade kalla min stora, fula resväska av plast. Nu är det nån annan som är den oranga faran. Och så mycket farligare sen.
Det är helt sjukt.
Vi läser nyheterna, ser på nyheterna. Ser på sociala medier. Och hela tiden väntar vi på att nån ska säga ”Nä, nu får det fan va nog!”
Nån med makt nog att få slut på galenskapen.
Men vi får nog vänta ett tag till.
Och frågan är ju hur mycket han hinner ställa till med under tiden. 

Men du tycker ju om att leka i snön...

Det blöder i ögonen när jag ser idioter spy dumheter på facebook.
Dessutom ångrar jag att jag inte tog med Louisa till Spokane och gick med i Women`s March i Spokane. Då hade jag kunna säga
”när du var liten tog jag med dig och deltog i en historisk demonstration för mänskliga rättigheter och kvinnors lika värde och ett avståndstagande mot hat, racism och en regering som inte sätter folkets bästa först.”

Nu får jag istället säga ”när du var liten for vi och åkte slalom, igen.”

Men ingen Ice Day

Körde till jobbet med andan i hjärtgropen och is i baken. Typ. Underkylt regn och väglag som gör det sjukt spännande att sitta bakom ratten. Fattar inte att campus stängde förra veckan för lite snö (eller okej rätt mycket snö) men inte för det här iskaoset.
Jag vill åka buuuuuuuuuuss!
Eller cykla på barmark. Tack.

mvh

Ofrivillig chaufför

Snow day

Det fattar ni vad det är va?
När dom stänger skolorna pga snö/dåliga vägar/allmänt oväder.
Låg, mellan och högstadiet har snow days lite titt som tätt tycker jag.
Vi på college får allt som oftast pulsa och halka oss till jobbet oavsett.
Men inte idag.
Bonusledigt.
Passade ju perfekt eftersom plutten är för frisk för att jag ska kunna stanna hemma utan knussel, men ännu inte riktigt i toppform.

VAB

Vård av barn är det ju. Även om begreppet inte finns och jag bränner mina egna sjukdagar på att torka snor och vyssja.
Första riktiga sjukan är dubbelsidig lunginflamation.
Stackars, stackars liten.
Men hon är lite piggare idag än igår.
Går med på att äta lite.
Ler ibland.
Tittade på säkert hela 8 minuter Babblarna innan hon blev less.
Snuttan.

Halvvägs

Vi skålade in tolvslaget klockan tio igår kväll.
För säkerhets skull.
Prognosen för sovande barn och vakna vuxna var inte så lovande, så när östkusten firade nyår på tv:n så passade vi på.
Sen var vi faktiskt vakna två timmar senare och gjorde om det.

Imorse städade vi ur lånelägenheten, åt avskedsfrukost hos Nick och Sarah och körde iväg.
Nu sitter vi på ett hotellrum i Missoula och hoppas på bättre väglag imorgon.