God forts...

Vi hade en trevlig julafton och juldag. Och det var ju tur för idag städade dom ut julen och tog ner granen.

God Jul då

Vi kör ut till Wallace ikväll och firar halva julen där med min svägerskas svägringar.
Asså Dylans syrras mans familj. Känns skönt att slippa vara i fokus och mitt i hetsen. Jag och Dylan har bokat hotelrum så vi har dels tillgång till pool att slänga ungen i och dels slipper sova kors och tvärs och skavfötters med hela släkten.

Naturligvis skulle vi ändå aldrig sova skavfötters, jag vet inte ens om det finns nåt ord på engelska för det fenomenet....

Det kommer bli stökigt och bökigt men säkert trevligt ändå. Och sen på juldagen, efter frukost nån gång, så kör vi tillbaka och så blir det julmiddag hos mormor Diane. Sen på tisdag, tror jag det blir, far vi (bara vi tre) till Bozeman, Montana och hälsar på Dylans bästa polare och hans fru och kids.
En liten minisemester som jag verkligen ser fram emot.

Och sen, efter julhelgernas stök och bök, så ska vi på allvar söka lägenhet och flytta ut från källaren. Det har inte alls varit jättehemskt, men jag håller på att få psykbryt av att bo där.
Inte nog, det fick jag för lägesen, men psykbryt.
Ena jobbet jag sökte fick jag inte. Det andra vet jag ingenting om ännu.
Vi får se.
Drömmen om Sverige lever kvar, men vi kan inte sitta och vänta i källaren längre.
Det håller inte.

Först jul. Sen flytt. 

måndag

Typ alla på jobbet är nån nivå av sjuk.
Louisa har tänder som håller på att bryta genom skinnet och det tycker hon är så kul att hon är uppe och skriker hela nätterna...
Jag har ont i halsen men dels har jag deadlines som skiter fullständigt i hur jag mår och dels är det fan lugnare att vara på jobbet än hemma med dregglo (det får pappa ta hand om idag) så jag är här ändå.
Sen hörde jag nåt rykte om att det är jul snart, men det kan ju inte stämma.
Vem har tid med sånt?

Lucia

Instagram är fullt av lussekatter och luciafirande. Men jag är inte ens jätteavundsjuk för igår var vi på adventsfika hos Ingo och åt världens godaste saffranslängd, smaksatt med mandelmassa, pärlsocker och hemlängtan.
Louisa åt noga upp varje smula, men var ännu mer förtjust i pepparkakor.
Bahaa!! skrek hon nöjt och kollade på oss som att "fattar ni hur gott det här är, varför äter vi inte det här varje dag?"
Och det är ju en bra fråga.

Bevis på att knodden är min

Hon ser ju inget ut som mig, avkomman. Men.
Hon är kittlig.
Hon har lilltår som är oproportionerligt små.
Hon tycker om äpplen.
Nu när det blivit kallt och torrt vinterväder har hon, och jag, köldeksem på insidan av knäna.
Det var väl typ det.
Alltid något.

same same but different

Nu när den värsta uppståndelsen över valet lagt sig och vardagen tagit vid igen är det de små skillnaderna som märks. Det är fortfarande en massa skrik och hets i media, precis som innan valet, i en ton som gör det omöjligt att veta vad man kan lita på och vad som bara (precis som allt som kommer ur en viss orange orangutang) är elakt svammel.

Hans supporters är fortfarande till stor del redo att bygga muren och kasta folk över gränsen. Tyvärr. På ett mer konkret plan har vi inom campusvärlden dels börjat planera för ett par smala år vad gäller utbildningsbudgeten, och dels redan varit tvugna att se en personallag (som i korta drag skulle ge fler anställda rätt till övertidsersättning) som skulle träda i kraft nu i måndags bli inställd tills vidare.

Men det som jag iallafall upplever som positivt är att det finns en tydlig rörelse av människor som visserligen är djupt besvikna över resultatet och inte alls ser fram emot att leva under detta blivande presidentskap. Men som ändå väljer att fokusera på möjligheter, sin egen förmåga att sprida vänskap, glädje och förståelse, och inte låta hat, rädsla och uppgivenhet ta över.
Det är svårt. Men viktigt. 

Bonusholiday

Idag är en tisdag förklädd till fredag. För vi har ledigt tre dagar + helg, tack vara thanksgiving. Denna kalkondag har på senare år faktiskt blivit något av en favorithögtid för mig.
Just för att det inte är nån högtid.
Och för att man får så mycket ledigt.
Nu när jag jobbar på campus får jag ju visserligen jullov en hel vecka, för andra dödliga är det bara juldagen som är röd, och då den iår faller på en söndag blir julen inte mer än en helg för de flesta.

Men thanksgiving som sagt, faller alltid på en torsdag, vilket innebär att fredagen blir klämdag. Och även om det inte en grej här i arbetshetsens mecka (ba vadå squeeze day?) så tar ju många den ledig ändå.
Men inom unversitetsvärlden har vi det alltså så glassigt att vi får både ondag och fredag off.
Sen är det faktiskt också förvånansvärt trevligt med en högtid som man inte har några ulliga gulliga barndomsminnen och känslomässiga krav på.
Julen i all ära liksom, jag älskar ju julen. Men julen kommer med krav och måsten och besvikelser när det inte blir som man vill och tänkt och det ska vara.
Thanksgiving får bli precis hur som helst, bara man är ledig och får god mat.
En bonushögtid, helt enkelt. 

Eller hur Kjell?

Allt är ju såklart inte åt helvete eller så.
Bara världen i allmänhet, liksom.
Och det faktum att det regnsnöade slask imorse och jag har varit blöt om fötterna i drygt sex timmar vid det här laget.
Men.
Jag hade precis en råtrevlig lunchdate med min kompis och före detta chef.
Och man måste ju passa på, för man vet aldrig när det blir roligt nästa gång.

Som myror

Ni vet när man tittar på en myrstack och först inte ser några myror alls.
Men när man stirrat en stund så helt plötsligt ser man att det är ju fullt med myror.
Myllrar.
Och man ser inte de enskilda myrorna, utan bara hur det rör sig en enhetlig massa.
Så känns det nu med Trumpsupportrarna.
Jag såg dom inte.
Nu är dom överallt.

Sökte för övrigt typ mitt drömjobb på Umeå universitet idag.  Håll en tumme om du har en över. Det lär jag ju behöva.

Jaha, nämen dåså!

Och medan jag genomled gårdagens kukstimlunch så stod Dylan framför sina elever.
Och pratade såklart om vad som hänt.
En elev sa: Alltså jag inser ju att många många fler än vi nånsin hade kunnat gissa faktiskt röstade på Trump. Men jag fattar bara inte hur kvinnor kan rösta på honom, efter allt han sagt och gjort?!?
Då räcker en annan elev, en tjej, upp handen.
"Vadå? Jag röstade på honom.... ja, han har väl kanske sagt en del klumpiga grejer och så, men min man är då mycket värre."

Som om det inte var nog som det är, var jag idag tvungen att sitta och genomlida en tvåtimmars lunch med Idahos guvernör. Alltså inte på tu man hand såklart, han pratade inför kanske sådär 300 pers som av nån anledgning ville vara där (inte jag) eller hade blivit tidtvingade av sina arbetsgivare för att representera (jag).

Fy. Fan.

Gissa om han var munter. Det var han.
Gissa om hela rummet bubblade av skadeglädje och sneda illusioner om en ljus framtid full av vapen och massdeportering. Det gjorde det.

Uuuääääk. Alltså det känns fortfarande helt overkligt.
Som om hela världens axel har gått ur led. 

Neeeeeej

Alltså nej.
Det här skulle ju inte kunna hända.
Var ju bara ett dåligt skämt.
Vad fan gör vi nu?

win-win

På tisdag är det val.
Det betyder att på onsdag är valet över. Inte för att medierna lär lugna ner sig för det.
I överlag verkar folk hemskt less på skiten tycker jag.  Även om det såklart finns de som aktivt stöder antingen Hillary eller Trumpen, så tycker jag man ser mycket färre stöttare och enormt mycket fler klagare jämfört med tidigare år .. många ser valet som vore det mellan pest och kolera.

Men det är ju en hemskt tråkig attityd. Jag tänker liksom att om Trump vinner så kommer Sverige i mycket bättre dager i Dylans ögon.
Och det vore ju bra.
För mig.
Fast om Hillary vinner så kommer sunt förnuft och godhet i mycket bättre dager i världens ögon.
Och det vore ju också bra.

Halloween

Louisa var kakmonstret från Sesame Street.
Det kom spöken, Elsor, zombies, nallar, cowboys, häxor och prinsessor och knackade på dörren.  Dom vuxna åt tacosoppa och drack öl och varm cider medan de små samlade godis, åt godis, pratade om godis och bråkade om godis.
Fast inte kakmonsret då, hon är ju dels för liten för godis och var dels fortfarande hänging pga förkylning och däckade redan vid sju.
Louisas första Halloween var min första på flera år då jag inte själv klädde ut mig.
Ganska skönt faktiskt. 

Hört i fiket

Gick och köpte en kaffe i fiket på campus imorse. Går man strategiskt sådär fem över åtta så har som regel alla studenter redan hunnit få sitt koffein och satt sig i bänkarna. Så slipper man köa.

I fiket jobbar antingen en pytteliten kinesisk dam som heter Xin och blir glad när man beställer en americano "som vuxna dricker" istället för "nån godissmakande latte eller såna där monsterdrickor" som kidsen pimplar.
Eller så jobbar tjejen som var där imorse. Hon är ung och student och idag så var tjejen före mig i kön där för att fråga henne om hon skulle kunna tänka sig att bli hennes tutor, alltså typ läxhjälp.

Baristabruden: Jaha och vad vill du dricka idag då?
Kötjejen: Mja alltså jag är här för att fråga ifall du skulle kunna tänka dig att hjälpa mig med biologin.... alltså, bli min tutor. Jag betalar såklart!
Baristabruden; Eh... jaha, men oj. Är du säker på det? Jag fick D på senaste provet....
Kötjejen: aha... ahmen det är lugnt. Jag behöver verkligen hjälp.
Baristabruden: jo.... jag också.
Kötjejen :....
Baristabruden:...jamen sätt dig ner och vänta så får vi prata om det här... (vänd till mig) och du då? vill du ha kaffe åtminstonde?

 

Ni vet när man vill klaga utan att få råd och tips på hur man ska göra för att förbättra situationen. För att situationen antingen inte går att fixa eller för att man inte ids eller vill... eller för att skitsamma, jag vill ju bara får klaga ju. Då är det skitstörigt när ens samtalspartner får för sig att hen är just det, en samtalspartner, och inte bara ett stumt bollplank för ens klagosång.

Tycker jag.

Så igår sa jag det till min samtalspartner (Dylan) när han kom med ovälkomna förslag på hur bäst lösa konflikter in the wörkplejs.
Jaba, men du, bara för att andra människor sprider negativ energi på kontoret behöver jag ju inte svara med samma mynt. Ingenting blir ju bättre för att jag också surpuppar och bitchar. Nehej du istället försöker jag lösa de här små besvärliga interaktionerna med vänlighet och förståelse.
Och så tar jag hem den negativa energin till dig istället, bra va? 

Flyttat ut men inte in

12 år. 3 länder. Aldrig mer än två år i samma bostad.
Det är jävligt drygt att flytta.
Men ändå.
Värt det.
Lite vemodigt att tömma huset. Det var kortvarigt som vanligt, men ändå hann vi få fina minnen.
Sommarkvällar på altanen.
Julgranen i burspråket.
Louisas första hem.
Nu huserar vi i svärfars källare medan vi försöker lista ut vad vi ska göra härnäst.
Inte köpa ett nytt hus iallafall. Inte på länge.
Jag är sugen på lägenhet, alternativt radhus.
Bo mindre och enklare.

Men det är ju gott med kaffe

Bah… kan ungen vända rätt dygnet nångång eller?
Jag vet att det bara gått tre nätter och att jag välle måste ha lite tålamod. Men det är lättare sagt än gjort när man måste jobba och flyttpacka mitt i hennes jetlaggande.  

Travel hack

Hörde medresenärer klaga igår.

Typ "asså fatta ba va dryyyygt, jag måste sitta på Heathrow i 6 timmar"
Och "ahmen shit, ja jag har 10 timmar nu till Amsterdam.. fan vad långtråkigt"

Jag hörde "i 6 hela timmar kan jag läsa en bok, gå på toa, äta, eller vad fasen jag vill... en liten minisemester"
Och "under min långflygning kan jag välja att se film, läsa, sova, precis när och hur jag känner för det... frihet på hög höjd, med andra ord"

Att resa med bäbis ändrar ens perspektiv på saker något.

what's shakin på Konsum

Vi sov som tonåringar till elva på morgonen!
Eller ja, inte oavbrutet. Louisa vaknade för att jävlas (eller eventuellt för att hon var hungrig och jetlaggad) och jag vaknade för att hon gjorde det.
Men mormor tog nattpasset och idag var hon vaken till vanliga läggningstiden (både Lo och mormor haha) och sover förhoppningsvis gott inatt.

Idag har vi varit på Konsum och bara hängt i Holmsund.
Imorgon ska vi in på stan och se på alla nybyggen.
Det är gött att vara hemma.

Dora - det blir lite mindre utforskning nu

Vi hämtade Dora hos veterinären imorse. Nu är hon avkload.
Klöslös.
No more klor.
Det är ingenting jag förespråkar eller nånsin trodde jag skulle utsätta en katt för.
Men det var tvunget.

Att hon river sönder våra möbler kan jag ju stå ut med. Även om det är sjukt störande.
Men nu när vi ska flytta ut och runt och Dora kommer att spendera lite tid hos farmor Dana och hennes fina soffor... så minns vi ju dom där tusen dollarna hon kostade oss för två år sen då vi var hus och hundvakter åt Shellie och Dora slet hennes läderfotöljer i trasor.

Det var inte billigt att avkloa henne.
Men billigare än alternativet.
Ändå tog det verkligen emot och jag tycker så synd om henne nu när hon haltar omkring på sina ömma tassar och piper ynkligt när vi ger henne smärtstillande.
Stackarn.

Min bäbis är din bäbis

Alltså helst skulle jag ju vilja vara med henne själv.

Men när det inte är nåt alternativ just nu så känns det så bra att lämna henne med tre små pojkar (och en ljuvlig mamma) som trängs kring henne på morgonen och måste turas om att få hjälpa henne ur bilstolen, frågar mig om deras bäbis ätit frukost ännu och berättar om allt dom har tänkt lära henne just idag.

Charlie har bestämt att om Louisa blir rädd medan han är på skolan så får hon låna hans gossefilt. Inte om han är hemma, asså herregud det är ju ändå hans filt, men om han nu ändå är på skolan.... så kan hon få sova med den.

James är väldigt noga med att skaka flaskan lite extra innan hon får den. För hans bäbis vill ha det så.

Theo öppnar alltid dörren för oss när vi kommer. Louisa är här nu!!! skriker han och jag är osäker på om han ens vet hur jag ser ut, han verkar aldrig bry sig om att lyfta blicken så högt.

Hon har det bra där. Hon ler stort åt Julie och är så fokuserad på dom stora barnen. Det är fint.

TGIF med inslag av VAB

Heter det att man vabbar om det inte finns VAB förresten?
Knappast.
Men barnet var snorig, rosslig och hade glasartig blick. Blir väl så när man varit hos dagmamma hela veckan för första gången.
Så vi tog en vilodag.
Fast hon vilade inte så mycket.
Alltså gjorde inte jag det heller.
Men nu sover hon.
Det ska jag göra också.
Godnatt.

Ibland så

Jag tror att Julie, som är Louisas tillfälliga men förhoppnigsvis varaktiga dagmamma, har smittat mig lite. Julie är barndomsvän till Dylan och hela hans familj, hon är trebarnsmamma, yogainstruktör, och lugnet själv.
Alltså hon dricker solsken till frukost och uppfostrar sina söner i en harmonisk bubbla av kärlek och musik, typ. Hon jobbar inte och hennes man stämmer pioanon så dom har det inte råfett med cash om man säger så. Och eftersom jag har svårt att tro att dom kan betala hyran med blommor och sång så känns det väldigt bra att ha Lo där, att veta att hon har det bra hela dagen samtidigt som man kan hjälpa en underbar familj med ekonomin lite.

Dylan undervisar på heltid nu, samtidigt som han fortfarande är fotbollstränare fem dagar i veckan plus matcher, och har därför det han gör om man säger så.
Så imorse for han hemifrån halv sju för att hinna joxa med nåt administrativt i Spokane före sina lektioner och jag och lodjuret ba ”ahmen det är lugnt, vi fixar väl morgonen hur lätt som helst”. Kanske har Julie smittat henne också.

Hon kollade på Babblarna medan jag dushade, åt flaska medan jag gjorde mig i ordning och satt sen och pillade med en gympasko tills det var dags att fara.
En sån där morgon som gick nästan för lätt för att vara sann.
Men sann var den.  

Sweaty Betty in da basement

Eftersom barn gör att man typ inte har tid att vara människa längre, eller ja...kraftigt måste anpassa sina rutiner efter deras behov iallafall, så har jag skippat gymkort till förmån för träningsvideor på youtube.
BK så föredrog jag alltid gym före träningspass i vardagsrummet där katten klöser på yogamattan och man sparkar lilltån i soffbordet när man försöker sig på nån ny variant av en burpee.

Men nu när ”vad jag föredrar” liksom halkat väldigt långt ner på listan av vad som är realistiskt så består träningen som regel av youtubepass i källaren innan knodden vaknat. Jag har en 5-6 olika pass som jag liksom kör på rutin och bestämde mig imorse för att prova nåt nytt.
Det ska vara effektivt för musklerna säger ju dom som kan, att liksom chocka kroppen med nån ny övning. Ja, så imorse körde jag en halvtimme Sweaty Betty´s Ballet Boot Camp.

Låter störtlöjligt, I know.

Och då har ni inte ens sett damerna i gymnastikdräkter ala 1984 och benvärmare. Men.
Jag är lite kär i träningstrender från 80-talet. Och 90. Aerobics med avancerad koreografi och jazz hands är mycket mer my jam än crossfit om man säger så.

Så alltså, Sweaty Betty skrek på mig med arg brittisk röst att sträcka på armarna och förlänga nacken och jag gjorde så gott jag kunde.

Graciöst? Oh nej.

Jobbigt? Oh ja, fasktiskt skitjobbigt för axlarna.

Och eftersom jag antar att det måste sett helt hysteriskt roligt ut, och jag inte filmade för herregud nån måtta för det ju vara, så får ni föreställa er scenen själva. 

Och nyheter helt utan nyhetsvärde

Jag gick en promenad för nån kväll sen, bara runt kvarteret sådär. Och gick förbi ett hus där dom höll på att lägga nytt tak. Det här var i området som ligger mellan oss och älven, där det är fint att bo.
Där folk har båtar och manikyrerade trädgårdar utanför hus som rymmer fler sovrum än innevånare. Där man ser Trump-skyltar i fönster och Make America Great Again-dekaler på bilarna.
Fast sån skit kan man för övrigt se lite överallt, det är ju bland outbildade, vita män som Trumpen har majoriteten av sina brölande supporters och Idaho kan stoltsera med att ligga näst sist på listan av stater där ungdommar söker vidare efter high school.
Lägg till det att mångfalden är lika med noll så har man en rätt bra grogrund för rasism och politik baserad på lögner, rädsla och blind patriotism.

Fast det var inte det jag skulle säga.

Det jag skulle säga var att när jag fick förbi det här huset där ett gäng snubbar som såg ut att vara av nån slags sydamerikansk härkomst (alltså självklart illegala imigranter om man nu tillhör tidigare beskrivna skara) så upplevde jag helt plötsligt, vädligt intensivt, att jag befann mig i Sällskapsresan. Alltså den första. Nuevo Estockholmo. Sun Trip, heter den kanske.
Det visade sig att takläggargänget spelade soundtracket på en liten bergsprängare som stod vid vägen. Eller soundtrack och soundtrack, men till och med jag och mina musiköron kunde omöjligt ta fel på att det var musik från filmen. Eftersom det bara var jag och bebben (och hon sov) så kunde jag inte göra så mycket mer av situationen än att bara fnissa för mig själv och gå förbi.
Men nu är jag råsugen på att se Sällskapsresan.

Såatte. 

nyheter

Lokala nyheterna på TV står i regel på i bakgrunden när jag gör mig i ordning på morgonen. Men dagar som idag när Lodjuret är uppe och härjar innan katten ens hunnit ut så spelar nyheterna liksom andrafiol och jag har tur om jag ens snappar upp mer än nåt om vädret och att Trump motsagt sig själv igen.

Om jag sen lämnar huset i tid får jag en kort nyhetssänding i radion medan jag kör. Och sen är det ju nätbilagorna när jag (som nu) precis kommit till kontoret och ägnar nån kvart åt att äta yogurt, dricka klart kaffet, kolla mail och dagens schema. 

Nu läser jag om kvinnan som hittades död i bakluckan på sin bil vid Spokanes flygplats. På aftonbladet. Det är "vår" flygplats. Tar typ 40 minuter att köra dit. Dom nämnde det som hastigast på radionyheterna, men annars hittar jag ingenting i lokalpressen. Sjukt.

Kräftskiva

Vi skulle ha kräftskiva imorgon. Vi, är alltså jag och de svenska bekanta jag lyckats hitta här stejtsajd. Ingo beställde 15 pounds levande kräftor som skulle levereras nu i eftermiddag och så skulle vi koka ikväll och ha skiva imorgon.

Men så kom orkanen Hermine och ställde till. Så kräftorna fastnade nånstans halvvägs mellan Louisiana och Idaho och UPS kunde inte lova att dom säkert skulle levereras före söndag.
Och även om jag aldrig riktigt ställt till och ordnat kräftskiva förrut och har svårt att förstå att det ska vara så himla noga att dillen är krondill, så fattar jag ju att dels är det viktigt att ha kräftor på kräftskiva och dels kan det kännas lite jobbigt att få en leverans levande skaldjur på trappen sådär morgonen efter.

Så efter många turer fram och tillbaka (hoppas dom kommer bara lite för sent och koka tidig lördagmorgon? flytta skivan till söndag? låta bli att marinera över natten? etc.) så har vi nu bestämt oss för att ha räkfrossa istället för kräftskiva.

Alla andra svenskar i den här gruppen är från Stockholmsområdet. Det vill säga söder om Gävle. Eller inte Peter förresten. Han är göteborgare så skräller. Och för dom är det viktigt det här med skaldjur, har jag ju förstått.
För mig är det inte lika noga. Jag har en det-är-ju-ändå-såsen-som-är-godast inställning till hela evenemanget.
Och jag var även tvungen att påpeka att hade vi bestämt oss för surströmming istället så hade det här aldrig hänt.

no milk for you

Mannen som inte verkade förstå det där med att man vill vara ensam när man pumpar bröstmjölk och att det är därför man stänger om sig och hänger för ett skynke..... han är back in the buildig.
Såg honom imorse men undvek skickligt att stöta ihop både vid entren och senare vid vattenhålet.

Men nu kom han precis inbrakandes på mitt kontor.
Synd för honom att jag bara satt och skrev.
Med tröjan på. 

Återseende i sensommaren

Vi hade en sån himla fin söndag igår.
Dylans lag hade match torsdag, fredag och lördag så mycket av helgen gick åt till att administrera skjuts och sitta i gräset och se på fotboll. Att sitta på filt i gräset och kladda persika och klättra omkring på mamma är ju en av lodjurets favoritsysslor så hon var ju iochförsig nöjd, men jag var ganska uttråkad.

Men söndagen var fotbollsfri och vi hade bestämt träff nere på stan med Jordan och Jessica, ett par vi umgicks väldigt flitigt med i Pocatello och som nu bor i Spokane sen tre år tillbaka fast vi har ändå inte lyckats få tummen ur och ses. Förrän nu då.

Vi åt picknick i parken, lekte i splashpadden (Louisa bara älskar vatten, man får ju slita iväg henne när hon börjar bli kall, men annars skulle hon nog kunna bli fisk på heltid) badade i sjön, åt glass, gick på stan. Sen följde dom med hem till oss och vi grillade och satt på altanen medan Lo sprang omkring i sin gåstol och fashinerat spanade på deras tvååring Jaden som satt och såg Musse Pigg på Netflix.

Det var nog säkert fyra, kanske fem år, sen vi sågs sist, men det kändes som ett par veckor. Och när dom for och vi lovade att ses snart igen, så kändes det verkligen att vi allihop menade det. När jag sen satte på Louisa pyjamasen och nattade henne berömde jag henne för att hon varit så himla go och harmonisk hela dagen. En riktig praktbäbis.
Det verkade dock stiga henne åt huvudet för sen vägrade hon somna på egen hand utan Dylan fick sitta och gunga henne en halvtimme innan hon gick med på att slumra in. Men det tar vi. Efter en sån härlig sommarsöndag.

Nu imorse när jag kom till jobbet och gick från bilen till kontoret så kändes det höst i luften. 

skolstart och hus

Skolan börjar idag så plötsligt är campus fullt med folk efter att ha legat i dvala hela sommaren. Positivt är att nu är cafeterian öppen och man behöver inte längre gå, alternativt köra, två kilometer till närmaste bensinmack för att få sig en kaffe/mellis/läsk/valfri ätbar inplastad grej.
Negativt är att man plötsligt måste slåss om parkeringsplatser igen.

Vi har sänkt priset på huset ytterligare nu, en lite rejälare sänkning än tidigare, för att förhoppningsvis locka nån desperat barnfamilj som vill hinna flytta innan skolan börjar.
(alltså universitet börjar idag, grundskolan börjar inte förrän i september nån gång)
Mäklaren ville inte det. Avrådde och tyckte att vi skulle vänta lite till. Men det är inte hans hus och inte hans beslut. Så vi sänkte. Hade en visning igår och två idag. Jag har krattat barr och Dylan skurade badrummen.
Köp nurå.

Nu har hon tänder också.
Två små i underkäken.
Dom syns knappt. Men jag lovar att dom är där.
Alltså naturen är så himla fiffig, det förstår man ju verkligen när man ser hur små barn kan suga och hålla andan och massa andra spexiga tricks. Och bröstmjölken kan tydligen ändra innehåll och graden på antikroppar beroende på hur barnet mår och skjuta till lite extra vitaminer och så när det behövs.
Säger dom. Hur coolt som helst.
Allting är förprogramerat på bästa sätt. Nästan.
Varför får bäbisar sylvassa gaddar i åldern då dom i regel bara äter flytande föda och pureer? Det är liksom ingen vargunge som måste kunna slita sönder ett köttstycke för att få i sig mat det här. Det är en tam, naken valp som slickar potatismos från en sked och får det mesta på hakan.
Jag lovar att hon inte alls behöver draculavassa tänder just nu.

Hon bet mig i lördags och det gjorde så förbannat ont att jag skrek och svor och hotade att aldrig mer amma henne om inte slutade med det där.
– Haddababa, lovade hon.
Och det har hon hållit hittills. 

Mera viktig information for your reading pleasure

Eftersom alla garanterat suttit på nålar och undrat hur första natten i eget rum gick så kommer såklart en rapport.
Jag fattade beslutet.
Frågade Dylan vad han tyckte. 
Han tyckte egentligen inte så mycket, det är ju inte han som ammar på natten liksom, men gick utan knussel med på att det var helt okej att vräka lodjuret från vårt sovrum.
Det var helt okej att låta henne vara kvar också, för hans del alltså, men han tyckte att visst, okej, vi provar.

Så in med sängen i barnkammaren. Bad, flaska, bok, hela godnattproceduren. Hon somnade snällt och vi satte oss och tittade på OS.

Jag: ... jag saknar att ha henne på vårt rum...
D: va?
Jag: ja, hon är så stor plötsligt... det känns så konstigt att hon inte sover med oss längre..
D: du har ju inte ens gått och lagt dig än, du kan ju omöjligt sakna att sova bredvid henne redan
Jag: jo....
D: det var ju du som.... (suck).. ska vi flytta in henne igen?
Jag: va? nä… nänä, det blir nog bra. snyft.

Men. Hon sov som en jäkla törnrosa. Alltså nu ska jag inte ropa hej eller nåt. Fattar ju att det här nog bara var ren tur.
Men det känns ändå som ett tecken på att det var rätt. Det gick bra.
Heja!

Och på tal om Heja! Är det bara siming och gymnastik man tävlar i i Rio? För det är minsann det enda vi får på tv:n här.  

Sova, sova själv. Jag vill också sova.

Lilla Lo har som regel varit rätt duktig på att sova på nätterna. Har jag trott iallafall eftersom jag inte haft nåt annat att jämföra med än en handfull andra föräldrar och eftersom jag inte kännt mig speciellt utsvulten på sömn själv.

Hon brukar som regel vakna en gång per natt och vilja ammas till sömns igen. Så har det varit sen hon var typ tre månader gammal. Det har funkat helt ok för mig och jag har inte haft nån direkt anledning att rucka på det. Läkaren sa ju för länge sen att hon inte alls behöver äta på natten längre, men som sagt.... att amma henne har liksom varit ett smidigt sätt för mig att få henne att somna om.

Men nu måste vi nog ändra på sovrutinerna lite. De senaste veckorna har vi haft flera nätter då hon vaknat, gråtit och inte velat varken äta eller somna om. Inte i sin egen säng. Inte i vår säng. Och så har hon varit allmänt missnöjd kanske en halvtimme eller så. Ingen katastrof alltså, men jag tänker att nu är det nog kanske dags att passa på att introducera nya rutiner (eftersom hon ändå är missnöjd..?)

Så jag tror vi ska prova flytta henne till eget rum och se hur det funkar. Det blir ju bara tvärsöver hallen så jag kommer ju ändå höra henne. Och jag har inte tänkt stänga dörren och vänta 11 timmar med att öppna den som vissa hardcore förädrar tydligen gör. Men jag har tänkt vänta kanske en kvart eller så innan jag går in till henne. Ge henne en chans att somna om på egen hand.

Vi får se hur det går för henne. Vi får se hur det går för mig.

Men tisdags satt jag på kontoret och bara stirrade drömmande på golvet. Det såg så fantastiskt inbjudande ut. Jag fantiserade om hur jag skulle kunna stänga dörren, dra min chefs vinterkappa (som hon har hängandes i ett hörn) över mig och förmodligen sova som en död i 12 timmar. Jag var med andra ord inget under av effektivitet på jobbet. Och det är dags att försöka ändra på det här nu.

Varsågoda för råintressant information förresten.

Gonatt.

Ännu en första

I drygt sju månader har jag haft den här ungen nu. Och även om jag alltid och hela tiden högaktigt älskat henne så har jag naturligtvis även haft stunder av frustration, hjälplöshet, trötthet, leda och allt annat som hör vardagen med bäbisar till.
Men jag har aldrig varit arg på henne.
Då hon skrikit sig röd och skrynklig i ansiktet eller vägrat sova eller bajsat ner hela bilstolen, så har jag ju inte jublat eller så, men inte heller nånsin varit arg.
På henne.
Det är ju liksom inte hennes fel, liksom.

Har jag tänkt.
Tills igår.

Vi hade ännu en kvällsvisning och utrymde huset och for till stadsparken där dom hade kvällskonsert. Vi packade kalla kycklingnuggets, kex och ost och när vi var klara med det bestämde vi oss för att lyxa med glass.
Och inte bara vanlig glass a la GB eller nåt sånt trams. Det här var Coldstone Creamery, och med tanke på priset så antar jag att glassen är gjord på mjölk från utrotningshotade enhörningar. Iallafall, vi beställde, gick ut på gatan, meckade med glass, barn, vagn och allt det där.
Lodjuret tappade humöret.
Jag försökte trösta.
Slängde handväskan i vagnen, lyfte ungen.
Fingrar, glass, kladd, hår i ögonen och solglasögon i munnen.
Och så sparkar hon glassen ur handen på mig.
Min glass.
Min DYRA nästan OÄTNA glass. Och jag tänkte bara Men jävla skitunge. Fan vad tasktigt.

En tupplur och lite mys senare var hon glad igen och jag var storsint ödmjuk nog att förlåta henne. Men ja, det är som bekant så många första med bäbisar.
Och det här var första gången jag vart arg på henne. 

Spontanpicknick, eller ut ur huset tack

Ännu en dag utan att sälja huset.
Men antalet visningar har ökat igen.
Undrar om alla mäklare tog kollektiv semester förra veckan eller nåt, för nu är dom i farten igen.

Igår hade vi en visning på eftermiddagen och sen en till på kvällen, med
vädligt kort varsel... så vi packade en snabbpicknick och drog till parken.

Lodjuret älskar att gunga. Hon älskar i huvudtaget allt som har med rörelse att göra. Sitta still är liksom inte hennes grej riktigt.

Sommar? Snart är det höst!

Kan inte fatta att det redan är Augusti. Hur gick det till? Det är väl kanske inte första sommaren som gått fort förbi, men det är fasen nytt rekord.
Jag hade sen länge förstått och förlikat mig med att det inte skulle bli mycket till semester och ledigthet det här året. Men jag trodde väl ändå att jag liksom skulle märka att det var sommar.
Nåja.
Eftersom huset inte sålt så utnyttjar vi både kvällar på altanen och eftermiddagspromenader till älven nästan varje dag. Jag har två långhelger inbokade, det är den lilla semster jag unnar mig eftersom jag dels brände all min ledighet och sjukdagar då jag glassade runt hemma med sombrero på pallen och paraplydrink i näven (eller hur det nu var) i vintras och var mammaledig och ju dels ska fara hem två veckor nu i höst.

Och på tal om det. Hemresan är inte förrän i oktober men fortsätter almanackan att gallopera såhär så är det ju bara att börja packa väskorna. Och även om jag såklart kan (och kommer att) kommunicera mer personlig angående planer närmare, så kan jag ju bara meddela lite allmänt såhär att vi (jag och Louisa, Dylan stannar i staterna) kommer till Sverige 4:e Oktober och flyger tillbaka den 17:e.
Vi kommer att fara direkt till Umeå och stanna i de krokarna tills kanske typ fredag den 14:e eller så, och ta sista helgen i Stockholm.
Det är planen i nuläget iallafall.

Så vill ni träffa mig och/eller peta på ett svenskamerikanskt lodjur så är det så det ser ut. Jag vill helst träffa alla och göra två veckor till två månader. Minst.
Men ifall det inte funkar så ... ja, hoppas jag kunna träffa en del iallafall. 

Ställningstagande

Fick frågan igår om jag var en ”pistol packin´ mama”.
Jag svarade artigt att det är jag inte.
Däremot räknar jag mig ju som en ”Obama mama” fast eftersom det är ett skällsord här i Redneckville så frågar folk som regel inte om det. 

Man lär sig

Lilla Lo hävde sig över kanten på sin lilla pool och dök på näsan i altanen.
Jag tröstade, plockade träflis ur snoret, tröstade lite till.
Förhoppningsvis gör hon inte om det.
Jag satt naturligtvis och passade henne då hon badade, men hon är fan både snabb och hal så jag hann inte med.

Tidigare idag gjorde jag också en föräldraskapets första, och garanterat sista. Stoppade fingret i okänd substans. Tänkte morotsmos. Luktade. Tänkte skit. Det var det också.

Politik... eller mina 2 centare

Om det är nån som lyckats undgå att det är valtider här i landet utan måtta och skamgräns så lyckos er. Jag har alltid nyheterna på i bakgrunden, både morgon och kväll, och det är ju liksom omöjligt att inte sugas in i skiten.
För det är skit.

Och man sugs in.
Som i en billig dokusåpa.

Och igår när Trumpen talade inför landet och alla sina bräkande får så var det faktiskt inte hans rasistiska propaganda och mobbarstil som äcklade mig mest. Det var det fakutum att en presidentkandidat i ett av världens största och rikaste land beter sig som en maskot på hockeymatch och publiken svarar som en samling adrenalinstinna huliganer.
Det här är politik.
Det är allvar.

Är det bara jag eller ska inte politiker tala om komplicerade budgetproblem, ge sig in djupa analyser och svara på frågor med långa utvecklingar om något helt annat fastän liksom ändå svara utan att komma till saken riktigt...?
Det klart att dom får bli upprörda och kanske lite hetsiga ibland, politikerna, när dom ställs emot varandra och tävlar i teorier. Visst. Det är ju viktiga grejer det här med framtiden, så att man blir lite i gasen ska man ju inte klandras för.
Men det här.

Det vi ser nu.
Det är en mobbingfest på dagisnivå.
Och även om Trump är ett girigt monster så är det inte han som är farligast. Det är massorna. Dom vita, rika, dumma amerikaner som står där på golvet framför sin presidentkandidat och bara väntar på tecken för att få skrika sina hejaramsor.

Som inte ser och inte lyssnar.

Bara skriker.

Dom arga som vill ha tillbaka sitt land. Som vill gå tillbaka i tiden då alla utom vita män hade det sämre än dom har nu.
Men det är fritt land.
Och folk kanske får vad dom förtjänar.   

gött mos

Jag gjorde en bautasats potatismos och frös in i portionspåsar.
Ingridienser: potatis (duh), bröstmjölk och kokosmjölk. Mixad till silkeslen konsistens. 
Serverade även en laddning direkt, toppad med äppelmos.
Mumma, sa lodjuret.

Men alltså

Pokémon Go. Att vuxna spelar. På alvar. Jämt och överallt.

Jag har svårt för vuxna som spelar tv/dataspel.

Vi hade öppet hus igår. Fortfarande inget bud. Tänk om vi haft några sådana dära pokemons här, då jäklar hade det nog varit drag.

Tack för förtroendet

Vi hade en event på campus ikväll och skolans maskot var med och showade.
För oinsatta kan jag meddela att inknölad i en maskotkostym blir man, förutom ohyggligt svettig, även nästan blind.

Och eftersom ett nästan blint levande gosedjur som konstant omringas av småbarn som vill kramas... innebär en viss risk för skador och sånt... så måste maskoten ha en ledsagare.
En person vars jobb det är att se till att den enorma fågeln inte faller av scen, trampar på barn eller snubblar på pensionärer i rullstol.

Det var mitt jobb. Och även om ingen kom till skada så tror jag inte jag blir anlitad igen heller.
För maskoten missade fotograferingen med nya presidenten, gick av scenen vid helt fel tidpunkt, blev tillbakaropad, hamnade på fel sida trummorna... och missade tre trumvirvlar.
Och eftersom han gick dit jag pekade och gjorde som jag sa... så skulle man ju kunna hävda att det var mitt fel.
Tror jag kommer få en del skit för det här imorgon.
Men.
Det var ju verkligen inte min idé att anlita mig.

Det var inte du det var jag

I ett svagt och otänkt ögonblick gjorde jag slut med apple och blev ihop med Samsung.
Det var dumt.

Ett spontant infall uppmuntrat av en halvvuxen tonårsperson med tandställning och artikulationssvårigheter.
Nu har jag en sprucken kameralins, en massa popup-fönster och annan skit, samt obefintlig tillgång till min jobbkalender.
Ska det vara så jävla svårt att synca?
Tydligen.

Ja såatte... ni förstår ju. Verkligen i-landsproblem over här alltså.
Jag kan inte ta perfekta kort på min välmående bäbis. Måste logga in via servern för att kolla kalendern om jag nu inte kan komma ihåg att göra det på kontoret.
Så himla jobbigt.
Faktiskt.

Långbyxor i Juli

Vi upplever just nu en släng av svensk sommar här i de stejts. 16 grader och regn. Det är bra för skogsbränderna och även bra när man måste sitta inne och jobba.
Jag menar jag vill ju inte att nån annan ska ligga på stranden och njuta när jag inte får.

Eftersom huset inte sålt än vill vår mäklare ha öppet hus till veckan. Med tanke på att majoriteten av feebacken vi fått är att folk inte gillar den uppdelade planlösningen, trapporna och avsaknaden av ett sk. master bathroom så vet jag inte om det kommer hjälpa nämnvärt.
Men det kan väl inte skada heller.
Så nu måste vi städa igen.  

mvh sura grannen

Långhelgen är slut.
Det har varit mycket grillat, varvat med släkt, vänner och trevliga kvällar på altaner och filtar utspridda i olika trädgårdar.
Lilla Lo har provat bli matad av en fyraåring och slickad på pannan av en kamrat på 9 månader.
Men helgen har även bjudit på en jävla massa fyrverkerier och högljudda idioter. Mindre kul.
Alla som smäller smällare och gillar att skjuta rakter borde få en påse hundar och en näve bäbisar att försöka lugna efteråt.    

Vi säger så

Har nån, nånsin, tittat på ett hus och bestämt sig för att inte köpa det pga lite damm i hörnen, smulor i köket och smutstvätt som vägrar stanna på gömstället?

Tror inte det va?

Så vi ids fan inte städa så noga längre.  Inte med visningar var och varannan dag.
Eller ids och ids förresten.
Huset sålde ju inte när vi städade som ambitiösa sommarjobbare... så nu provar vi en ny strategi.
Kan ju inte funka sämre liksom.

bildbevis

Och så här såg det förresten ut när jag sparkat valpen på nosen så pass hårt att han höll sig borta en stund...

när det blir som man tänkt sig

Ingredienser:

Precis lagomt hungrig bebis, en supergullig valp (ej min), bänk i skuggan i prunkande trädgård

Plan:

En underbart perfekt ammningssession i grönskan med valp som extra göllighetskrydda

Resultat:

Ej längre skugga, superstörig valp som var sugen på bebistår, vind i mitt hår som blåste i mina ögon och rakt i bäbishänder som tycker om att slita och dra

Avrundat med lite kräks på kjolen och en massa valprivmärken på benen

Glad midsommar

Brexit, midsommar, husförsäljning, räserbajs. Nära, stort, farligt, nostalgiskt, påtagligt och frustrerande.
Vars börjar man idag?

16 grader och regn. Så svenskt midsommarväder fick jag iallafall.
Det blir inget annat firande i år. Tackade artigt nej till en stor tillställning med ett gäng svenskamerikaner ikväll för att det kändes för meckigt att campa, för långt att köra, för sen middag (dom ska äta runt 7 först) och allt sånt där.
Det hade kännts viktigare om Lodjuret varit stor nog att förstå vikten av små grodor och majstänger, men nu är det ju som skit samma för hennes del.
Och skiter gör hon. Jävlar vad jag har tvättat och torkat bajs senaste dygnet. Hon är glad och verkar inte ha ont i magen, men det är fart i baken på den ungen just nu.

Jaha, åsså Brexit. Känns som om Trump har spridit sina rasistsporer över atlanten. Även om det såklart fanns främlingsfientlighet ändå.
Världen, världen.
Är som en lekplats där småbarn sliter i sina leksaker, skriker min och mitt och paxar och drar linjer i sanden och bestämmer vem som får leka var.

Och vi har sänkt priset på huset.
Kan nån bara ta och köpa skrället nån gång.

Nä. Det blir ingen sill. Men jag har lite kaviar i kylen.

God morgon

Jag har kommit på mig själv med att njuta av vardagsmornar.
Inte alla såklart, inte när stress och bajs och gråt och spillt kaffe sätter käppar i hjulet. Men ganska ofta ändå, som imorse, så kliver jag upp med katten och solen medan Dylan och Lo sover vidare.
Det är min tid.
Då tränar jag, springer eller kör ett yogapass. Har jag sen lite tur så slår lodjuret upp sina blå ganska precis då jag ska börja dusha, sätta på kaffet, förbereda lunchlåda osv. Det gör jag medan hon ligger naken i babygymmet och inlevelsefullt berättar för sin kompis giraffen om allt spännande hon drömt under natten.
Sen ammar jag henne framför nyheterna, dricker kaffe, klär på henne och lämnar henne till Dylan som precis börjat kliva upp.
När det funkar, så är det faktiskt tusen gånger bättre än alla vardagsmornar BK då jag bara hetsade iväg mig själv till jobbet.

P.S igår for jag till jobbet i leggings pga spya sekunderna innan jag skulle fara och hittade inga andra rena byxor som passade tröjan jag hade. Sen upptäckte jag i bilen att jag bara hade ett örhänge på mig. Såatte, ja... det funkar ju inte alltid lika smidigt

Vill inte

En masskjutning till.
Jaha. Känns som om medierna går på vana, allt är liksom förberett och det är bara att byta ut siffror, namn och stad. Trump går igång. Alla går igång. På morgonnyheterna hade dom en expert som berättade hur man bäst skyddar sig mot en active shooter.
Var man ska gömma sig (bakom kylskåp, ugnar och annat tungt och skottsäkert).
Vad man ska göra (springa undan och/eller gömma sig... duh) och inte göra (springa tillbaka in och försöka rädda sina vänner). Som om det vore en orkan eller annan naturkatastrof.
Nåt man inte kan kontrollera eller förhindra. Bara måste skydda sig mot när det råkar hända.
Och kanske är det så.
Jag blir bara så trött. Jag vill inte bråka. Vill inte argumentera. Vill inte att min dotter ska gå i en skola där dörrarna är låsta, besökare måste visiteras och eskorteras av vakter, och barnen lär sig att hot är lika mycket vardag som mjölk till lunchen.  

Ensamma mamman - no more

Jag har varit ensamstående förälder i en dryg vecka.
Dylan har varit på jobb i Salt Lake City och kom hem nu i morse.
Äntligen.
Han har saknat Lodjuret och hon har saknat sin pappa (eventuellt haft nageltrång eller lite gas i magen, svårt att veta liksom) och jag har saknat

Att kunna lämna huset ensam ibland (minus fara på jobbet då)
Få en paus i förälderiet
Få en paus
Få en paus

Jag har inte kunnat klaga på jobbet heller för min chef har varit ensamstående mamma i nio år och tycker liksom att ja vadådå...? Ja det är skitjobbigt, kom med nåt nytt eller sätt dig och jobba, typ.
Men nu är han hemma och så fort jag slutar för dagen ska jag fara ut och springa. 

Själv. 

Är det bara jag som tänker så

Dom drog tillbaka sitt bud. På huset alltså.  Dom ändrade sig inte,  närå dom vill fortfarande köpa det.
Det är inte där skon klämmer.
Dom råkar bara tyvärr inte ha sina "finances in order".
Eh... alltså vadå, dom har inte pengar nog?
Det är väl okej...men, visste dom inte det innan dom bjöd fullt pris?
Att skon inte klämmer alls om man går barfota.
Märkligt.

34

Grader ute. Varmt alltså. 
Opraktiskt varmt. Ska det vara såhär varmt vill jag vara ledig och sitta med fötterna i en pool.
Fast... det klart.
Jag är ju ledig idag eftersom det är söndag.
Och jag satt nyss med händerna i en babypool.
Men ändå.

Iiihh

Vi har fått ett bud på huset!

side note: dom som bjuder bor inte i närheten och har inte sett huset än. Men... eh.
Ja vi har accepterat iallafall och dom ska komma och kolla nästa vecka och kan ju fortfarande ändra sig. Men det är ju ändå väldigt positivt.

När jag vet mer precis när dom kommer ska jag städa som en iller.
Innan dess... not so much.

Staycation

I landet utan ledighet blir det en väldig press på långhelgerna. Som den här, Memorial Day weekend. Ledig måndag och då duger det inte att stanna hemma och ta det lugnt. Man ska ut och bort och helst campa och göra det absolut mesta av ledigheten och skynda sig så mycket man kan att slappna av.
Vi kompromissade med en staycation. For ut till familjens stuga vid sjön och grillade marshmallows, drack kaffe på altan, spelade kort och dushade inte på två dagar.
Det var lite meckigt, det var det, med allt babygrejs och utan vatten.
Lodjuret var riktigt skitig när vi kom hem igår. Men glad var hon. Och det var vi också.
För trots meck och smuts så var det en mysig helg. 

Gillar killar i blåställ

Det bästa jag vet (på jobbet alltså) är att jobba med såna som hatar att skriva. Just nu jobbar jag väldigt intensivt med dieselmaskinister och reparationstekniker och skriver bidragsansökningar åt deras program.
Det är görbra, för det enda jag måste dubbelkolla är att jag inte ljuger eller får nåt om bakfoten när jag beskriver produkter och procedurer, annars har jag fria tyglar att formulera mig precis som jag vill. Det svåraste är att faktiskt få dom att korrekturläsa texten, helst vill dom bara skriva under och gå tillbaka till verkstan.   

Annat är det med humanister som vill vara med och peta i varenda mening och beskrivning. Typ, vill du skriva själv?
Åh nejdå, inte alls. Skriv du först så kan jag klaga och aldrig bli nöjd sen.

Igår skrev jag ett tresidigt personligt brev från en av nissarna på kollisionsteknik. Skrev ut och bad honom läsa igenom innan han skrev under.
Han ba ”Men gud, det här ser ju råbra ut! Typ som om jag sagt det själv!”
vilket ju liksom var meningen.
Jag hade förmodligen lika gärna kunnat räcka honom en meny över kinesisk hämtmat och han hade säkert skrivit under det också.
Men det är ju kul när dom är nöjda.  

Schüss

Eftersom den här bloggen är lika delar blogg och öppet brev till Steken så är följande inlägg riktat direkt till den senare, och alla andra som lärde sig tyska av Carola Skoog på central/skärgårds.

Vi lärde oss ju att hej då på tyska heter schüss. Men alla två gånger jag varit i Tyskland har jag då aldrig hört nån säga det. Jag har i huvudtaget aldrig hört en tysk (eller nån annan) använda detta uttryck, vare sig på tv eller i verkliga livet.

Iallafall, nu jobbar jag med en kvinna vars son är gift med en tyska und vohnt in Deutschland. Det gör natuligtvis min kollega till expert på Tyskland och därmed även Europa. Hon har ju varit där liksom.  

Sidenote: jag kan tycka att det faktiskt är mycket lättare med amerikaner (Idahoianer) som liksom är helt okej med det faktum att det dom aldrig varit längre bort än till Kalifornien och blir förbluffade över att Sverige och Schweiz är olika länder (och har olika språk!) och nästan vill nypa en i skinnet och se om man är på riktigt när dom förstår att man faktiskt är född i ett annat land.... Än såna som varit på semester i Italien en vecka för tre år sen och därför vet precis hur det är i Europa.

Men, tillbaka till det jag skulle komma fram till. Min kollega. När jag hade lodjuret på uppvisning på kontoret nu senast så sa hon schüss till henne när vi skulle gå. Sen ursäktade hon sig med att det är så hennes små barnbarn som ju pratar utrikiska säger.
Alltså, det finns riktiga tyskar som säger schüss!
Det känns som en upprättelse för Carola Skoog och jag ville bara säga det.

Schüss och trevlig helg. 

Till salu

Vi städade igårkväll. Och plockade undan efter oss utav bara fan imorse. För idag kommer fotografer för att fota huset. De officiella bilderna som ska ut på nätet. Hus till salu.
Så himla fint det blev alltså. Golven sken och diskbänken var helt avplockad och inte en strumpa på golvet. Så fint att jag nästan kände att
Men gud, här vill jag ju bo!
Ska vi verkligen sälja det här himla fina och rena huset?
Men så tittade jag i garaget där allt som legat framme låg inslängt och öppnade en garderob och fick ett tält i huvudet.
Så nu ska huset ut på marknaden.

Mammor har också mammor

Nu far mamma hem.
Inte prick nu, men typ. Vi sa hejdå imorse.
Hon har blivit Lodjurets bästa kompis, min krycka och stöttepelare och jag vet inte hur vi ska klara oss utan henne. Men jag vet ju också att vi måste det. Har man kryckor för länge förtvinar benen och man glömmer hur man går på egen hand. Så vi får tacka för all hjälp, helt ovärderlig.
Och vi får försöka luta oss mot varandra istället.
Tur att jag har ett stadigt barn. 

Skämtar först som skämtar sist

Jag bad chefen för Communications & Marketing om lov att få låna deras iPad för att filma en sekvens idag.
"Ja så länge du inte har sönder den bara" skämtade hon.
Så det hade jag inte. Jag hade sönder stativet istället.
Det hade hon ju inte sagt något om.

Efter sol kommer regn

Vi hade helt strålande väder i helgen. Både lördag som var en vanlig lördag och söndag som var morsdag.

Min första morsdag som mor och dessutom var min egen mamma här.
Vi firade ute hos Dylans mormor med diverse kusiner och släkt. Helt sjukt många mammor faktiskt, så i den skaran var det liksom inget märkvärdigt att ha ynglat av sig .
Men det var väl trevligt, det var det.

Jag får ha kvar min mamma här en vecka till. Lodjuret sin mormor. Sen måste vi försöka klara oss själva. Huga.

Idag är det måndag och det regnar ute.

Störord

Alltså ord jag stör mig på. Det går ju liksom mode på ord, som man så tydligt ser på fejjan. 

Och vissa ord... tja, stör jag mig på.

Ett tag kunde ingen lägga upp en bild, verkade det som, fika med en kompis, i huvudtaget nämna en människa (av kvinnligt kön eller av ringa ålder) utan att de var de "finaste". 

Stör. Varför? Ingen aning. Men solklart stör likafullt.

Dom finaste var på svenska. Min amerikanska vänskapskrets var istället så jävla "blessed". Alla. Hela tiden. För alla och inga som helst orsaker. So very blessed. So very störigt. 

Lika störigt är folk som skickar böner, prayers (inte bond- eller kidneybönor, fast det vore säkert mer uppskattat och garanterat mer användbart) på Facebook. Lovar att dom ber för dig och mig och din bekantas moster. Stör om jag vet att dom inte alls ber. Nånsin.

Nu är det "adulting". Vuxen som verb. Det var lite spexigt tokroligt dom första tio femton gångerna jag såg det. Nu är det överallt hela tiden och har blivit ett stör mest för att jag ser folk använda det jämt, om grejer som väl inte alls är speciellt vuxna eller speciellt speciella i huvud taget. 

Stör.

Ja. Det är inte lätt. Ibland är det nästan lite jobbigt att vara så dömande. Men bara nästan.

En bra dag på jobbet

För vi fick veta att vi fått/ska få ett anslag på 1,4 miljoner dollar. Alla är nåt så jävulskt taggade och har gratulerat mig kors och tvärs hela dan.

Jag skrev nu inte den här ansökan, om man inte räknar en liten sketen paragraf och det gör man inte, det gjorde min chef. Men vi är ju ett team, som hon säger. 

Och det är snällt sagt med tanke på att jag ju varit mammaledig snarare än suttit på bänken större delen av matchen. 

Men vafan, det är ju alltid bra när det går bra.

På vår gata i stan...

...sitter jag med ett sovande Lodjur på armen. Hon var på fyramånaders kontroll imorse och växer och utvecklas helt enligt alla kurvor och läkaren var nöjd men sköterskan var elak och stack henne helt oprovocerad i låren.

Tre gånger.

Hon blev hemskt förnärmad och skitförbannad. Nu har hon silverglittriga discoplåster på knubbenen.

Men hon mår bra och hon sover med sina fjuniga röda lockar mot min underarm.

Utanför fönstret ser jag blåljus. Fortfarande, fast klockan hunnit bli sen kväll och det gått flera timmar. 

Kvart i fyra i eftermiddag blev en åttaårig pojke ihjälkörd på kvarteret. 

I ett hus ett stenkast bort finns en mamma och en pappa som förlorat.. Allt. Kan inte ens tänka.

Vill inte ens tänka.

Tager vad man haver

En liten behändig brasa på jämna vedklabbar istället för en bångstyrig eld som förtär kvarterets julgranar, allmänt bråte och gärna en gammal madrass.

Tomtebloss istället för smällare.

Marshmallows istället för varmkorv.

Vi satt med torra fötter i sköna utemöbler istället för att som brukligt stå och frysa med kalla tår.

Men vi är svenskar i de stejts och vi firade Valborg så gott vi kunde.

TGIF

Vi ser fram emot en helg med två födelsedagskalas och en Valborg så svensk man kan begära här i de stejts.
Vi ska hänga med "klubben" som Dylan kallar det när det är svenska fruar som har gemensamt att de är svenska och amerikanska män som har gemensamt att de gifte sig med svenskor.
Det ska bli skoj.
Lodjuret är så i gasen att hon spydde på katten.
Hoppas alla får en trevlig helg.

#ontimagen

Jag sa hejdå till pappa imorse.
Han far typ jättesnart och jag är ju på jobbet eftersom jag jobbar heltid sen snart två månader tillbaka trots att min bebbe inte ens är fyra månader än.
Sjukt är vad det är.
Sjukt skönt är det att mamma stannar två veckor till.
Om allt går som planerat får lodjuret börja dagis samma dag som hennes manny (mormors/nanny) far hem. Men dagiset har plötsligt bestämt att de eventuellt har fullt, trots att jag ringt och frågat typ varje vecka sen i februari. Isåfall måste det lösas på annat sätt. Och på nåt sätt gör det säkert det. Men alltså ångesten och nervositeten i att hitta barnomsorg.
Det är inte konstigt att man har ont i magen. 

Vad vare jag thinkte nu again?

I vanliga fall har jag inte haft särskillt svårt att hålla svenskan och engelskan åtskillda. Mycket såklart beroende på att jag de senaste typ fem åren gjort nästan allt på uteslutande utrikiska och bara pratat svenska med mamma på söndagsskajpen och när man fått finfrämmande nån gång.

Men nu pratar jag ju dels svenska med Lodjuret, även kallad Åsiktarn, även kallad Eskil, Allan och Robin (mer om det en annan gång) och dels med päronen som nu inte räknas som finfrämmande längre utan snarare tillfälliga sambos/nannys/vaktmästare.

Och det har gjort det lite svårare för hjärnan att hålla språken isär. Så nu känner jag en ny slags trötthet över att måsta hitta rätt ord när jag sitter och skriver på jobbet. Inte så ofta för att jag inte kan hitta rätt ord på engelska, men för att jag har ett mycket bättre ord på svenska i fingertopparna, och känner att jag måste kolla om det ändå inte finns nåt bättre engelskt alternativ än det jag tänkt. Ibland gör det det, oftast inte.

Och så har jag slösat tio minuter. Det berättar jag inte för min chef. Jag berättar ju inte att jag bloggar heller. Eller jo det kanske jag har gjort nångång förresten. Men hon är cool min chef. Så det är lugge. 

Hursomhelst så är det jobbigt att ständigt ha två språk igång, det var bara det jag ville säga. 

Stackars mitt barn. 

Tankar runt en fredagslunch

Man ska inte dömma folk.
Har man inte gått en måne eller två i deras mockasiner vet man ju aldrig vad dom kan tänkas bära på för inre bördor och vilka demoner dom brottas med på fritiden.
Det tänkte jag medan världens sämsta och långsamaste mackgörare gjorde min lunchmacka. Han är kanske inte alltid så långsam att man undrar ifall han gjorde 120 armhävningar på sina spensliga armar igårkväll och det är därför han inte kan lyfta en gurkskiva utan ansträngning. Hans armhävningsschema kanske bara råkar  sammanfalla med alla de dagar jag bestämmer mig för att äta tonfiskmacka till lunch.
Det kan vara så.
Han kanske inte heller är trögfattad alls, utan istället så himla snillerik att när man säger ”ingen lök men gärna oliver” så tänker han i avancerad kod och ger en krasse och gurka för att han trodde att det var det man menade egentligen.
Sen är det kanske jag som är en sönderstressad västerlänning som tycker att 12 minuter är galet länge att vänta på en macka när det inte är nån annan i kön. Han lever kanske efter buddistisk lära där maten tillreds med kärlek och omtanke för att lättare smältas av en harmonisk kropp.
Det kan vara så också.
Men jag tvivlar ju.
Fast det var gott med krasse, det var det faktiskt. 

Taktfullt

Bakgrund:

Vi håller på med en stor kampanj på jobbet. Den går typ ut på samla in 5 miljoner dollar så snabbt som möjligt för att betala en utbyggnad av campus som kostar 20 miljoner dollar och påbörjades förra sommaren och ska vara klar i augusti. För att hjälpa till med kampanjen har universitetet anlitat en konsult som flyger hit från Michigan lite titt som tätt. Han är gammal och viktig och tjänar nog en sjuhelvets massa pengar på att tala om för folk hur dom ska jobba.

Idag:

Sitter jag på mitt kontor och pumpar. Mjölk, inte muskler. Jag läser mail samtidigt, men dörren är stängd och jag har hängt för glasdelen av dörren så att det inte går se in. Min kontorsdörr kan inte låsas inifrån, vilket är lite opraktiskt kanske och egentligen olagligt med tanke på att skulle nån komma in och börja skjuta vilt (vilket ju tyvärr inte alls är omöjligt i det här vilda västern-wannabe samhället) så måste jag kunna låsa in mig. Men mitt kontor är i direkt anslutning till min chefs kontor och hennes dörr går att låsa, såatte... iallafall.
Jag sitter bakom stängd men olåst dörr och pumpar för fulla muggar. Det gör jag ju varje dag och aldrig har nån stört mig. Kanske bara knackat nån enstaka gång när det varit nåt viktigt. Men nu kommer herr konsult instövlande. Utan knack, utan förvarning.
”Försöker du hålla folk ute eller?” hälsar han glatt. Ja, det försökte jag ju, men det funkade ju tydligen dåligt. Medan jag snabbt men osmidigt försöker dra ner tröjan över pumpen säger han nåt glättigt om vädret och sen går han vidare in till min chef. Stannar hos henne några minuter, och sen går han tillbaka ut genom mitt kontor!
Min chef har en egen dörr. Han kunde ha gått ut där. Kanske tänkt att man vill vara ifred när man pumpar. Men icket. En halvtimme senare sitter vi i ett kampanjmöte där sagde man understryker vikten av att vara taktfull och välartikulerad när man pratar med potentiella investerare.
Det var min måndagmorgon.
Hejdå. 

Premiärdopp

Vi har badat. 

Både igår och idag. I älven. Jag tror 8:e april kan vara det tidigaste jag nånsin badat ute. 

Vattnet är skitkallt, verkligen. Men luften är varm så det är väl egentligen ingen skillnad mot att bada i Sverige i början av juni, typ.

Då och Nu

En vän som jag inte hade en aning om var gravid la upp nyfödda bebisbilder på fejjan idag.
Det var det första jag såg när jag loggade in.
För ett år sen (och för två och tre och fyra år sen) skulle ett sånt inlägg ha golvat mig. Och gjorde det också, så många gånger att när jag nu såg det här så gjorde maggropen av gammal vana en sammansnörning och jag kände andan gå ur mig.
Det varade kanske en halv sekund innan huvudet vänligt påminnde kroppen att jag inte behövde känna så längre.
Då utbyttes plötsligt ångesten mot först lättnad och sen.... glädje.
För deras skull.
Och det kändes så fint att äntligen kunna känna så. 

Släkt vare här

Farmor och farfar. Mormor och morfar. Gammelfarmor. Faster, falsk faster, farbror. Gammelfarbror. 

En bäbis.

Och helt enkelt så galet mycket släkt att föräldrar blir helt överflödiga.

Men det har varit en trevlig helg ändå. Tack vare massor med sol. 

Och separata hotellrum.

Snabbt eller säkert

Vi får se hur det blir när lodjuret ska börja gå. Om hon, som jag tydligen gjorde, ställer sig upp på golvet och sen står där några veckor och klappar händerna innan hon känner sig redo att promenera iväg utan stöd eller hjälpmedel. Eller om hon, som sin pappa, kastar sig mellan mellan stolar och soffor och liksom springfaller tills nåt tar emot.

Vänta tills det känns säkert.
Eller ta sats och hoppas på det bästa.
Dylans hussäljarplaner är i stil med hans barndoms gångstil. Han pratar med mäklaren om vad som borde göras innan vi säljer (golvet i tvättstugan och listerna) och vad som är mindre värt att lägga tid och pengar på (måla utvändigt och lacka altan) och är redo att få huset på marknaden så snart mina föräldrar stängt sina resväskor.
Han vill sälja nu.
Och mäklaren är i gasen och lovar att ju snabbare dessto bättre, marknaden är het nu.
Sälj, sälj!
Det rycker i lilla bäbis-Dylans knubbiga ben och han släpper taget om bordsbenet och kaster sig mot fotöljen.
Säääääälj....
Själv står jag på golvet och klappar tveksamt händerna. Inte riktigt redo att ta ett steg än.
Säljer vi huset måste vi ju bo nån annanstans. Vi måste ha en plan. Väl?
Men bäbis-Dylan har redan landat med näsan i fotöljen och lovar att det gick bra.  

Bitch, please

Kom till kiropraktorn med andan i halsen, kaffet i handen och håret på sned. Hostade fram mitt namn och att jag hade tid 08:10. Receptionisten ba
”well.... it´s 8:07 and we do like our patrons to show up ten minutes early for appointments…. Were you not informed of our policies?”
Men alltså, jag har gymmat, duschat, ammat och blivit kräkts på två gånger innan jag kom hit.
Och jag är ju inte ens sen.
Jag gillar min kiropraktor, men hennes receptionest borde checka sin attityd lite.

Spring break men inte vår

Ikväll kommer mamma och pappa.
Känns helt overkligt.
Dom är väl typ på Island nu kan jag tänka mig.
Nästa vecka är det spring break för eleverna och campus kommer vara dödare än dödast, typ alla på min avdelning har tagit semester med sina kids och ska till antingen Arizona eller Mexico. Men det är bra, för då kan jag ta långluncher med päronen och lodjuret och promenera längs sjön och njuta av vårvädret.
Förutsatt att det slutar snöa alltså. 

Söndagsdilemma

Jag vill få så mycket gjort idag. 

Städa ur kontoret så mamma och pappa ryms nånstans.

Vika och stoppa undan tvätt.

Storhandla.

Men jag vill inte alls göra nåt av det här. Bara få det gjort... Helst medan jag tar en promenad till älven och vänder näsan mot solen.

På vårt kvarter

Idag sken solen som tokig när jag kom hem från jobbet (sommartid vare här, fast det snöade och var ishalka imorse så jag ropar inte hej som min chef som tog av vinterdäcken igår). 

Så vi slängde (kärleksfullt) ungen i vagnen och tog en promenad utmed älven.

Det är så himla fint.

Med vindstilla och sol som skriker vår och ulliga moln som blir dubbla i vattenytan.

När det är så, så kan jag ibland förstå varför folk stänger sin värld. 

Varför man väljer att skita i politik och flyktingar och svältande barn och miljöutsläpp. 

Varför man istället bara fyller huvudet med det som finns i hjärtat och går till älven och blundar mot solen och blundar mot världen.

För det är så enkelt.

Men det håller ju inte i längden. 

Solen går ner och vi går hem och rullar ut soptunnan och återvinningen på gatan. Slår på nyheterna och lär oss om bilolyckor och nya vapenlagar som ska göra det lättare att bära dolt vapen i Idaho.

Och hjärtat sjunker tillbaka i bröstet och huvet fylls av tvivel, oro och uppgivenhet.

Det är ett jävla ställe det här.

Så vackert och så våldsamt trasigt.

Sommartid

Vi ställde om klockorna imorse. Fast eftersom mobilerna ju gör det av sig själva är det inte så besvärligt att komma ihåg längre.

Vintern som varit både lång, kort, varm och kall är nog officiellt slut nu iallafall. 

Dylan är borta idag. 

Jag och lodjuret tog en promenad i solen, åt långfrukost och funderade precis på vad vi skulle hitta på resten av dagen då Ingo ringde och bjöd på fika.

Såklart.

Svenskt och hembakat.

Vi bangar inte.

Mitt liv som ko

Min bröstpump föll precis i golvet och gick sönder.
Helvetes skit.
Men annars har det här varit en helt okej dag på kontoret.

Perspektiv

Min första riktiga heldag på jobbet. 

Min dotter blir tio veckor imorgon.

Internationella kvinnodagen.

Folk som gratulerar mig till hela tio veckors ledighet. Tycker att jag haft sån enorm tur.

Folk som undrar hur jag kan tvingas börja jobba igen efter tio ynka veckor. Att det är omänskligt.

Jag tenderar att hålla med de sistnämnda.

På jobbet

Jag tog mig till jobbet. Ingen större bedrift egentligen eftersom jag inledde med halvdag och inte behövde dyka upp förrän till lunch.
Imorgon blir det lite mer spännande att se om jag faktiskt är här halv 8.
Som tur är har jag världens bästa chef som är jätteförstående och inte alls kräver att jag ska kunna använda huvudet till nåt vettigt första veckan.

För att fira slutet på min mammaledighet var lodjuret på toppenhumör imorse och log med hela ansiktet och tjollrade och hade sig hela förmiddan.
Hon har två standardläten som hon gör när hon försöker prata.
"Aowa" som ju kan tolkas hursomhelst. Och så "Ahgur" som låter lite som agurk, och även om hon ju nu aldrig utsatts varken för norska eller gurka så kan man ju välja att tolka det som hennes första ord.

Jessica- det är inte jag det är du

Klippte mig idag, det var väl typ oktober sist så det var på tiden.

Klev in på salongen utan bild på Jessica Biel, utan bild i huvud taget, och sa bara förlåt kan du fixa det här? Toppa som satan och gärna lite längder tack.

Det blev riktigt bra.

Kanske ska sluta försöka låtsas som att jag har nån slags komplicerad kändisfrilla.

Vaccin

Nålar och sprutor och stick i knubbiga bäbisben.

Sen feber och gnäll och endast lite lugn om mamma håller i, våga inte lägga ner. Inte kissa, inte laga middag.

Sitt. Still. Vyssa.

Annars skriker jag.

Sista veckan

Nästa måndag ska jag klä på mig och gå till jobbet. Den biten tror jag kommer gå galant. Själva jobbet däremot, alltså om dom liksom förväntar sig att jag ska komma ihåg hur man gör... Det återstår att se. 

Sen var det det här med att lämna ifrån sig lodjuret också. Det tror jag hon kommer klara mycket bättre än mig.

Det har gått två månader och det känns som två år fast också som två sekunder.

Rösta på Trump

Dylan sa att om Trump vinner så flyttar vi till Sverige.

Synd att jag inte har rösträtt.

Hur ska det här gå?

Min bebbe är sju veckor gammal och min  uberkorta mammaledighet går mot sitt slut.

Två hela veckor till.

Sen två veckors halvtid innan jag förväntas använda hela hjärnan hela veckan.

Vill inte.

Imorgon ska vi hälsa på en eventuell dagmamma. Hon kanske är jättebra. Hoppas ju såklart det. 

Men det spelar ingen roll. 

Jag vill inte börja jobba igen.

BK

Vi har en granne, Bill, som är som hämtad ur en amerikansk komedi. Tänk den där klassiske grannen som alltid sticker upp huvet bakom staketet och glatt frågar hur läget är och som alltid har tid att småprata. 

Alltid glad.

Alltid hjälpsam.

Bill jobbar för en chipsfabrikör och har garaget fullt med snacks. Vi har fått flera soppåsar fulla med varuprover.

Ostkrokar med kanelsmak?

Dom tog nog aldrig fart för jag har då aldrig sett dom i affären.

När Bill berättar om sitt liv i armen eller som amerikansk fotbollsspelare eller alla festivaler han varit på så säger han alltid BK om den tiden.

"Man, that was a great time! BK, obviously"

Before Kids

Så på tal om huset igen, vårt hus är ett sånt man köper BK.

Das Haus

Om vi säljer vårt hus, vilket vi kommer göra förr eller senare, så måste det bli till nån/några som inte har riktig koll på vad som är praktiskt.

Såna som kanske inte har så mycket erfarenhet av att bo i hus. Köper för första gången.

Såna som vi var.

Jag har alltid gillat såna här halvvåningar som är så populära här. Halvtrappor till halvvåningar. Lite annorlunda, fint, sjukt opraktiskt.

Vi insåg det i somras när lilla Ronja krävde konstant övervakning och grindar. Nu har vi barnvagn och dom passar ju inte heller så bra ihop med trappor.

Våra golv är blanka i mörkt trä. Jättefint ca fem minuter efter att man skurat. Sen blir dom dammiga och all skit och smuts syns som ett svart hårstrå i en filtallrik.

Innanför dörren ryms varken ett skoställ eller nånting att hänga jackan eller nycklarna på.

Badrummen har såna handfat som är som skålar som står ovanpå bänken. Fint.

Opraktiskt.

Sånt är vårt hus. Vi fick det till ett bra pris och räknar med att tjäna på det vid säljning. 

Så länge vi som sagt säljer till såna som inte riktigt har koll.

Ny bil, gammalt hak

Vi for ut och premiärkörde nya Volvon igår efter att ha installerat bilbarnstolen. 

Det gick råsmidigt, installationen alltså, Dylan svor och bråkade och gjorde det själv medan jag stängde in mig i barnkammaren och pumpade. Min bröstpump lever om som en hel lagård så att han svor och levde om såg snarare  än hörde jag.

Och med all min kunskap om bilar tyckte jag nya åket verkade toppen.  

Vi körde runt i stan och svängde av slump förbi Moon Dollars, restaurangen där jag jobbade sommaren för hundra år sen innan vi flyttade till Pocatello. 

Dom stängde strax efter att vi flyttade så jag förväntade mig bara en öde lokal.

Men det var öppet.

Jaquline och Rick, henne gillade jag, han är en psykopat som råkar vara en jävel på att laga mat, slog tydligen sina påsar ihop strax före jul och premiäröppnade för en månad sen.

Så vi åt middag och varje gång jag hörde Rick skrika 

"Oooorderrr UP!!"

inifrån köket, slogs jag av både en lättnad över att inte jobba där längre och en instinkt att springa till disken och börja servera.

Volvo

Vi har köpt en bättre begagnad Volvo. Jag kan ingenting om bilar och Dylan kan bara snäppet mer, alltså typ nästan inget. 

Så därför känns det tryggt med en bil som man ju vet är bra. 

Den är ju svensk.

Life is like a carton of milk...

I vanliga fall och i vanliga hus brukar jag nog kallt räkna med att mjölk som står i kylen är drickbar och osur.

I mina svärföräldrars hus, och skidstuga där vi är nu, gäller inte den regeln.

Att kolla datumet är värdelöst eftersom dom köper mjölk på rea och fryser in. (Det innebär även att man ibland får ren grädde eftersom paketet inte tinat helt ännu.)

I vanliga fall och i vanliga hus skulle jag heller aldrig ställa tillbaka ett paket valfritt ätbart som uppenbarligen passerat det ätbara stadiet, i kylen. Men i den här familjen gör man det med en axelryckning och ett "Dad will eat it".

Så iallafall, nu imorse hällde jag mjölk i kaffet utan att lukta först. 

Och drack. 

Och hällde ut. 

Orutinerat av mig, alltså.

Se upp i backen

Idag har jag åkt slalom, äntligen! Säsongen vart ju kraftigt försenad pga barnafödande men idag stod jag på otränade ben och svängde med något ostabila höfter och tog mig ganska osnyggt ner för backen.

Har nu en känsla av kommande träningsvärk.

Urschäkta may

Vi har ju en inneboende. Har ni glömt det?

För jag gör det ibland.

Om man bor själv kan man ju göra saker som att gå runt utan byxor. 

Har man hyresbetalande sambo är det kanske kutym att ha på sig byxor. 

(Fast vi specificerade aldrig det i hyreskontraktet.)

Ja iallafall så knatade jag runtbyxlös nu precis då jag hörde Michael komma uppför trappan. Så jag gömde mig i köket.

Han var på väg till köket. Naturligtvis, det är ju det enda vi delar och det enda han kommer till övervåningen för.

Såatte.... Jag ska försöka att inte överraska stackarn sådär i fortsättningen.

Ett glas öhrl, uerscheckta may

Vi gav Dylans päron ett Svenska för nybörjare kitt i julklapp. Så att dom kan lära sig några ord och fraser sådär. 

Kul för dom, tänkte vi. 

Och praktiskt för mig, tänkte jag, så slipper jag kanske ett konstant "what does that mean?" när jag pratar svenska med plutten.

Och jo alltså, dom övar och kämpar på. Har lärt sig en hel del på några veckor. Så fort jag lägger på efter att ha pratat svenska i telefon nu så radar dom genast upp orden dom förstod:

You said Bra!

I heard you say Dhricka!

What does Gåhra mean again?

Dom förstår däremot inte jättemycket av det jag säger till lodjuret. Fast dom verkligen försöker. Men jag bjuder ju så sällan min bäbis på kaffe eller en stor stark. Frågar henne aldrig var flygplatsen ligger eller vilken tid bussen går. Jag säger inte ens ursäkta när jag plockar upp henne eller torkar henne om munnen.

Dåligt av mig kanske.

Sömn som present

Efter två jävliga nätter med vrålskrik och enormt missnöje så sov lodjuret riktigt bra inatt. 

Sen följde hon upp det med det första riktiga leendet jag fått, nu på morgonen. Alltså ett leende där hon typ tittade på mig och inte fes samtidigt. 

Det var ju trevligt, att hon orkade göra sig till lite för mammas födelsedag liksom.

Daytime TV

Om man skulle tillbringa hela dagarna med att kolla på skiten de sänder under dagtid... TV-shop, skvallerprogram, sport, mer TV-shop, då skulle man garanterat bli tokig.

Det kanske är därför föräldraledigheten är så kort här?

För folkhälsans skull.

Helgutflykt

Första övernattningen på bortaplan. Vi är i Wallace på en liten weekendtur. 

För vuxna betyder det en tandborste, ett byte underkläder, nån extra tischa och rejäla skor, typ.

För bäbisar betyder det ungefär all utrustning i hela världen. En natt i stugan eller en månad i Zimbabwe, packningen är the same.

Och då kan jag tillägga att vi faktiskt inte tog med babysitsen (living on the edge) Och att jag glömde packa byxor till mig själv (har alltid varit dålig på att packa och  det här med att packa för två hjälper ju inte direkt)

Igårkväll var vi på middag med ett par vi känner här. Han jobbar i skidbacken och är råtrevlig. Hon är alla mammors hemmamamma och kan allt om barn, bröst, snor och mjölkbajs.

Allt, I tell you, allt.

Så kvällen var lika delar trevlig middag med vänner och läxförhör/seminarium på Allt Du Måste Veta Om Ditt Barn Exakt Nu. 

Sen bjöd hon över mig och lodjuret på pedagogisk frukost med dans och musik nu på morgonen. 

Tack men nej tack. 

En annan gång kanske, mumlade jag i halsduken, och sen for vi.

Jag har ingenting emot bäbisprat, men bara lite svårt för självutnämnda experter.

Gödning

Vi var på viktkontroll imorse eftersom läkarn inte var helt nöjd med lodjurets viktökning senast.

Så jag förberedde såklart med att se till att ungen var proppmätt och förklarade pedagogiskt att hon nu inte fick spy eller bajsa förrän efter vägning. Lovade hon bara det skulle hon få skita fritt så fort vi var klara och kommit från mottagningen.

Hade hon förstått hur mutor funkar hade jag inte tvekat att ta till såna också.

Men det gick bra iallafall, hon hade tjockat på sig alldeles lagom, skönt.

Bajs

Ungen har bajsat nåt så sjukt mycket idag. 

Jag vet inte hur många blöjor jag bytt och mer än hälften av dom hade inte suttit på mer än två minuter innan dom var fulla av skit.

Jag kan ju inte fundera på vad hon ätit, för det vet jag ju.... Jag, å andra sidan, åt tacos och chokladkaka igårkväll.

Man undrar ju.... Om det kan ha nåt med saken att göra?

Vars tar dagarna vägen?

Idag har vi varit på campus och hälsat på. 

Det var allt men på nåt sätt tog det som hela dan.

Lilla lodjuret var snällt och fint och alla trodde jag hade en väldigt välartad bäbis.

Det har jag ju också, fast varje gång jag säger det är jag rädd att jag ska bryta förvandlingen och få en kolikbäbis.

Odjur istället för lodjur.

Vettiga mammakompisar sökes

Vi var på mammagrupp idag. Eller ja alltså, "lactation support group" om man ska vara petig.

Typ Anonyma Ammare.

Det var väl sådär. 

Tveksamt om jag går tillbaka. Jag har ju hittills inga problem med amningen så jag kände mig lite som dom där i Fight Club som gick på stödgrupper bara för att få gråta och kramas.

Och ingen av dom andra mammorna gav några direkta kompisvibbar heller.... 

Men det finns andra grupper, så jag ska fortsätta leta vettiga mammapolare.

Helg

Men vad spelar det för roll?

Dagarna är inte drastiskt olika varandra. Tisdag eller söndag.... Samma lika. 

Här finns inte mammagrupper som hemma. 

Man får leta reda på kompisar själv.

Och jag tror jag kan ha hittat nåt, en lokal babybutik har "stödgrupper" för mammor  varje vecka.

Gratis, dom hoppas väl att man ska köpa nåt när man ändå är där.

Men jag ska prova det till veckan.

Vore ju kul att hitta nån att dricka mina lattes tillsammans med.

Mammaledig

Jaha då var man mammaledig. Typ tre månader får jag så det är väl bara att börja hinka i sig lattes om jag ska hinna fylla kvoten. 

Synd att det fortfarande är så förbaskat kallt. Jag skulle vilja gå på promenad med knodden men känner att det måste bli lite mildare först.

Idag ska jag istället tvätta.

Mig själv och mitt hår, bäbisen som har torkad mjölk i halsvecket, och nedspydda pyjamaser.

Spännande. 

Hur var livet innan?

Nu är hon här. Louisa Kristina föddes i onsdagskväll. Jag har redan glömt hur det kändes att inte ha ett hjärta i halsgropen och ett annat i mina händer. 

En god natts sömn?

Jag har glömt hur det kändes också.